silenhag.se

Imorgon blir det en tillställning på Capital Hotel där vice presidenten officiellt ska sjösätta den nya National Nutrition Policy and Strategic Plan. Men jag ser mer fram emot mitt besök på gymmet senare på dagen.

Så, första halvåret som Leg. dietist. Skoj. Nedan ses två bilder från mitt gamla arbete som cnc-operatör, vilket jag sysslade med i nio år!

Fyra veckor kvar på mitt kontrakt som löper tom 28 februari. Jag åker hem till Sverige den 7 mars och stannar troligtvis ett par dagar i Halmstad för att umgås med familjen. Min bil står i Göteborg men kommer kanske att köras ner till Halmstad strax innan jag kommer hem. Jag har magasinerade ägodelar i mitt förråd i Halmstad som behöver en genomgång för att sedan följa med mig till den bästa staden Göteborg. Jag kommer att hyra ett rum någonstans som inneboende, men har inte löst detta ännu.

På fredag sker sjösättningen av “the National Nutrition Policy and Strategic Plan” på Capital Hotel här i Lilongwe. Hur stort eventet är har jag inte lyckats få en klar bild av. Hur som helst är det viktigt att vi har exemplar av Malawi Nutrition Bulletin tillgängliga då en hel del nutritionsfolk från hela landet kommer att vara där. Tryckeriet har dock inte lyckats få fram några exemplar men har lovat oss färgutskrifter i alla fall i väntan på den tryckta versionen.

Nyckelpersonen på tryckeriet har haft Malaria enligt den informationen som jag fått. Som jag tidigare nämnt är Malaria en del av vardagen i Malawi. Alla verkar ha det ett par gånger i livet, utan de med Sickelcellmutation i blodet där de röda blodkropparna har en annan form som inte gillas av de encelliga malariaparasiterna. Personerna med sickelcellmutation är som bekant nästan immuna mot Malaria.

Jag använder Malariaprofylax som minskar risken att drabbas av Malaria men fått göra ett Malariatest vid ett tillfälle då jag var riktigt dålig. Så vitt jag vet så använder inte Malawierna själva profylax då de i så fall skulle behöva det 365 dagar om året vilket givetvis är dyrt och dessutom utsätter de sig för okända långtidseffekter.

Men inte heller mina vänner från väst använder alltid profylax och flera av dessa har haft Malaria men så länge som man upptäcker det i ett tidigt skede och får vård så tillfrisknar man fort.

Vackra gräshoppor, och inte en makrofag av den sort som äter upp allt i sin väg.

I förrgår, när jag handlade Ananas på marknaden såg jag i ögonvrån ett antal sandaler som såldes av en fattig Malawier. De var tillverkade av gamla bildäck..! och det var först när jag kom hem som jag insåg hur häftiga de var. Varför köpte jag inte ett par? Eller tog ett foto åtminstone…?

Vilken symbol för så många saker. Jag gillar tanken med att återvinna så mycket som möjligt. Omsorgsfullt tillverkade av denna person som försöker göra sig ett leverne i detta fattiga land.

Jag åkte dit igen men nu var handlaren borta… attans.

Men jag ska nog hitta sandalerna igen då jag hört att de är ganska vanliga. Vår Gardener/trädgårdsmästare har ett par. Jag kan säkert hitta dem om jag går riktigt långt in på marknadsområdet, mot de lite slummigare delarna. Kan kanske vara värt det trots alla påhopp från diverse personer som tror att jag kommer att slänga pengar omkring mig. 

Med ett par sådana sandaler på fötterna och ett skägg som på bilden nedan så hade jag nog sett rätt lustig ut.

Uuuhh….! Läste precis om en flygolycka över medelhavet.

Ethiopian Airlines, det bolaget som jag flög med  i september (bl.a. över medelhavet). Och det bolag som jag ska flyga med i början på mars.

Wish me good luck

Strömavbrott denna morgon, vilket vi också hade under lördagsmorgonen. En del säger att det nya schemat ska ge strömavbrott varje lördagsmorgon mellan 06:00 och 13:00 men inget speciellt på söndagar så kanske var bara slumpen framme idag.

Frukost och kaffe med hjälp av bensinköket därefter biltvättning och vaxning, snart dags att sälja bilen.

På FAO kontoret upptäckte jag för en tid sedan den bildbank som nyligen skapats. Vi sparar helt enkelt alla bilder från resor i fält på en server som alla kommer åt via det lokala nätverket. Hittade en del fina bilder, dock med varierande kvalitet då de flesta är tagna med en vanlig kompaktkamera. Jag fastnade speciellt för följande bild som visar en pojke ute i ett trädgårdsland. Han gråter, kanske för att fotografen är en vit person och kameran något han inte sett så många gånger förut.

Fredagen bjöd på helt vanligt jobbande med en tillhörande lugn kväll där Jessie, Tresór och jag spelade Monopol.

Under lördagen spelade jag innebandy med det gamla vanliga gänget som består av både killar och tjejer. Vi var tio stycken denna gång som svettades ikapp i värmen.

Malawis enda 25 meters bassäng finns i Lilongwe närmare bestämt på ABC-college, skolan där Tresór studerar. Dit åkte Jessie, Tresór och jag under lördagen för att plaska runt i vattnet.

 Som bekant har jag två vänner i Rom som också volontärarbetar inom FAO, på huvudkontoret där.

Elinors blogg här.

Emma blogg här.

Det har beklagat för mig att de inte finns havregryn i Rom. Precis som jag är de havregrynsslavar, speciellt på morgonen. Ett livsmedel som smakar bra, är billigt, har bra näringsinnehåll och man kan variera i oändlighet med olika frukter och tillbehör.

Vi har havregryn i Malawi (se bild) importerade från Sydafrika som många andra livsmedel. 500 gram kostar 600 Kwacha (cirka 30 SEK).

Jag försöker alltid (dock utan att anteckna…) passa på att ta en enkel, snabb kostanamnes då jag träffar Malawier som tillhör de lägre samhällsklasserna, om de pratar engelska vill säga. Den största delen av befolkningen är ju fattiga så de tycker jag är konstig som äter havregryn. En limpa vitt formbröd kostar 150 Kwacha (cirka 7,50 SEK). Till frukost verkar väldigt många äta en eller två skivor bröd, oftast utan något på, och till de en kopp te. Sen arbetar de hårt fram till lunch. Jag undrar om jag hade klarat det…?

Åt min första glass idag sedan jag kom hit. Va, kan ni tänka er, ingen glass på över fyra månader…!

Men den smälter nästan snabbare än snön i södra halvan av Sverige så man får äta som en hund.

Vilket jag i och för sig alltid gör, glömmer bort att andas och så vidare bara för att maten är så god… Vi åt glassen på ett litet köpcentrum här i Lilongwe.

Priserna på glass, godis och choklad är något dyrare än i Sverige. De flesta Malawier har inte råd med lyxvaror vilket automatiskt gör att ens egen konsumtion också minskar. En stycksak choklad kostar från 200-280 Kwacha (cirka 10-14 SEK), ett kilo av det billigaste majsmjölet som används till Nsima kostar runt 80 Kwacha (cirka 4 SEK) vilket gör valet enkelt för den vanliga Malawiern som måste handla sin mat på marknaden.

Fick ett plötsligt sug efter att lite mer systematiskt fördjupa mig i matkulturen i Malawi. Hittills har jag inte haft tid men man har ju ändå upplevt en hel del från vardagen, dock inte tagit några anteckningar eller liknande.

Nsima (majsgröt) till exempel, den mest utbredda stapelfödan, har man ätit flera gånger. På vissa ställen så är Nsima det enda alternativet som serveras tillsammans med get, kyckling eller Chambo (fisk från Malawisjön)och grönsaker, och man äter som bekant med händerna.

Jag tror jag ska köpa på mig lite lokalt majsmjöl som för övrigt tillverkas på ett intressant sätt, måste ta anteckningar på det också. Inte för att jag gillar Nsima så mycket men det kan vara skoj att beskriva den viktigaste stapelfödan för mina vänner hemma i Sverige.

 På följande bild kokar Harriet Nsima till hundarna. Vet inte om det är en bra föda för hundar men det är så det fungerar i Malawi.

Mycket att göra igen. Den digitala versionen av Malawi Nutrition Bulletin är som ni vet färdig. Nu jobbar jag med att trycka upp ett antal exemplar som kan spridas i landet.

Jag har också fått en uppgift från Göteborgs Universitet som behandlar ämnet “Hållbar utveckling”.

Det finns många olika definitioner av begreppet, men den vanligaste är den som finns i FN-rapporten “Vår gemensamma framtid” från 1987, den så kallade Brundtlandrapporten. I den beskrivs hållbar utveckling som “en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov“.

Med Malawi och min tjänstgöringsplats under luppen ska jag skriva en text som berör följande undergrupper:

Ekologisk hållbarhet, som handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och ekosystemens produktionsförmåga och att minska påverkan på naturen och människans hälsa till vad de ”klarar av”.

Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.

Ekonomisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.

Det är trots allt ett utvecklingsland och spontant tror jag inte att det blir full poäng överallt, för att uttrycka mig milt

 

Jag har nu också lagt upp den digitala versionen av Malawi Nutrition Bulletin (MNB) under en ny flik på denna webbplats.

På följande bild leker Tresór (dottern i huset) och jag med våra kameror under en tråkig basketbollmatch i Lilongwes enda idrottshall vid ABC-college.

Det var regn även denna dag… … Och vi som hade bestämt oss för att åka till Malawisjön för att bada, bouldra och ha skoj.

…

Men varför inte göra det ändå? I Spöregn? Det är ju ändå apvarmt och man fryser inte direkt. Okey lets do it!

Vägen ner till stranden förvandlas till en flod vid Malawiregn.

Fredagen var nationell helgdag här i Malawi, den såkallade Chilembwe Day,en dag för att fira John Chilembwe som var en kontroversiell frihetskämpe i början på 1900-talet i Malawi. Även om nästan hela Malawi står still denna dag så är det ingen ”UN-holiday” (United Nations) vilket innebär att UN personal arbetar som vanligt.

Efter en något kortare arbetsdag blev det under fredagskvällen middag och sällskapsspel hemma hos Micke och Angela som nu har två trebenta hundar. De säger att ”all tripods seems to end up in our place”, he he.

På lördagsmorgonen vaknade jag med en känsla att något inte var som det skulle. Jag låg i sängen och grubblade ett par sekunder innan jag insåg att ett avlägset dovt brummande vibrerade avlägset utanför huset. Aha! Dieselgeneratorer som är igång i kvarteret! Vilket betyder strömavbrott och mycket riktigt fick jag det bekräftat då jag tryckte på strömbrytaren till taklampan.

Det var nog första gången som vi hade ett strömavbrott på morgonen, de flesta strömavbrotten kommer normalt på eftermiddagen eller kvällen. Jag har i och för sig min gamla trogna vän bensinfriluftsköket som jag ibland använder.

 Harriet kör med sitt grillkolkök vilket också fungerar fint. Måste fotografera henne när hon gör Nsima någon dag…

 Juha, Riikka och jag planerade under lördagen att åka till Malawisjön för att bouldra och bada men det var regnigt och molnigt på förmiddagen så vi beslutade oss för att vänta till morgondagen.

Cyklade istället en sväng under eftermiddagen. Med hjälp av en kompass cyklade jag först österut, sedan norrut och sedan västerut tills jag hittade något jag kände igen och kunde ta mig hem. Fick vada över Lilongwe river på ett ställe. Visst är det skoj att cykla lite utanför Lilongwe, genom bostadsområden, bland jordvägarna osv. dock lite påfrestande med alla som tilltalar en, ropar etc. Trevligt en stund men när 80 % av alla man möter gör det så blir det tröttsamt. Och det är mer folk här ute än inne i centrum. Barnen ropar Asungu asungu eller give me money och de vuxna säger Hi eller where are you going osv Stannar man så vill de visa vägen och hjälpa så mycket de kan men låter man dem göra detta så vill de ha pengar innan man skiljs åt.

Då hoppas vi på bättre väder imorgon då, så vi kan åka till sjön!

Oj vad många som visar sitt intresse för min bil som jag ska sälja i slutet av min kontraktsperiod (den 28 feb) innan jag åker hem. Problemet är bara att de flesta har en skev bild av hur den generella ekonomin är hos individer från västvärlden. De tror nämligen att jag mer eller mindre kommer att skänka bilen då jag åker härifrån!? Det är bara de mest välutbildade kollegorna som begriper att jag gärna vill ha tillbaka majoriteten av de investerade pengarna.

Denna kväll spelades en viktig fotbollsmatch mellan Angola och Malawi. Tråkigt nog för Malawierna så förlorade de matchen.

Den kommande helgen funderar jag och några vänner på att åka till Malawisjön igen, cirka 1,5 timme med bil. Kanske stanna över natten också men regnsäsongen har börjat ge regn nästan varje dag nu så vi får se hur det blir.

Bilden visar en pojke som säljer nykoktmajs på busstationen i Chipata.

Natten till idag hade vi ett jordskalv som mätte 4.8 på Richterskalan. Detta i samma timme som det förödande jordskalvet på Haiti. Epicentrum låg 10 kilometer utanför Lilongwe, jag har inga djupare kunskaper i seismologi men det är ett lustigt sammanträffande. Var Haitiskalvet så kraftigt att det utlöste en kedjereaktion genom kontinentalplattorna?

Haiti är också underutvecklat och kanske är det svårt för oss västerlänningar att greppa hur fruktansvärd situationen troligtvis är. Haiti är något mindre än landskapet Småland men hyser omkring 10 miljoner människor, mer än hela Sveriges befolkning. Korruption, analfabetism, sviktande infrastruktur med byggnader som inte direkt är uppförda med spjutspetsteknologi skapar tillsammans med denna jordbävning en allvarlig katastrof.

Vårt lilla skalv här i Malawi verkar inte ha orsakat några större skador denna gång. Dock även ett land med bräckliga byggnader som lätt rasar vilket vi kunde se i Karonga för tre veckor sedan då över 1000 byggnader rasade på landsbygden under ett jordskalv.

…

Ja ja, något positivt då…? Jo, en underhållande reflektion som jag ibland inte kan sluta tänka på är vibrationsmaskinen på mitt kinesiska gym som av någon anledning är mycket popular. En gammal skapelse med två fotplattor som ofta bestigs av storrumpade damer. Det är helt enkelt en maskin som man står på, som vibrerar så att hela kroppen skakar…! Popular bland kvinnorna i Malawi där en stor rumpa något positivt och vanligt förekommande. Jag blir nästan som hypnotiserad då den brukas…Sen tar jag mitt förnuft till fånga och tillämpar min övertygelse med belastning av muskelfibrer, en viss procent av max under en viss tid som jag tror ger muskeltillväxt och ökad styrka…?

Klockan ringde 05:30 denna morgon och som alltid begriper jag inte, just denna stund, varför jag envisas med att gå upp så tidigt för att genomföra denna morgonlöparrunda två gånger per vecka, vilket för övrigt är de två minst roliga träningspassen under veckan.

De ögonblick som klockan ringer vill jag bara ligga kvar och få några minuters sömn till. Det krävs en hel del viljestyrka att släpa upp kroppen och dra på sig löparskorna. Men efter 15 minuter så har jag glömt sängens underbara komfort och hälsar istället på Rusty och Tiny då jag kliver ut på gatan genom porten.

Jag har många äventyr och utmaningar som jag vill göra under året och för att det ska bli verklighet så måste jag hålla mig i form och förbereda mig i vanlig ordning.

Ruth, min handledare har sitt kontor vid the Department of Nutrition HIV and AIDS. Själv sitter jag på ett kontor i FAO-byggnaden, vilket som jag tidigare nämnt är glad för då denna byggnad har mer tillförlitlig internet och strömförsörjning. Idag besökte jag Ruth som jag ofta gör åtminstone en gång per vecka för att stämma av statusen. Vi pratade om framtiden för Malawi Nutrition Bulletin och som hon sagt tidigare så tar det en stund att bygga upp kapacitet och resurser i Malawi.

Sex till tolv månader var den ursprungliga planen för den som skulle starta upp Malawi Nutrition Bulletin. Jag har finansiering för sex månader från SIDA och Erasmus. Ruth har varit på mig förut om att undersöka mer finansieringsmöjligheter som skulle ge mig möjlighet att stanna längre.

Nyligen meddelade Irish Aid att deras stöd detta år blir 230 miljoner Malawian kwacha (€1.06 miljoner/drygt 10 miljoner SEK) Dessa pengar är öronmärkta för de områden som tas upp i National Nutrition Policy and Strategy Plan. Det skulle troligtvis vara enkelt att motivera en sex månaders tjänst som kan arbeta med Malawi Nutrition Bulletin.

Men vill jag det?….?

Jag är glad för de sex månader som jag fått här, de har gett mig ökad förståelse för vilka nutritionsrelaterade utmaningar som finns i andra delar av världen, vilket nutritionsarbete som utförs,  och hur ofattbart lyckligt lottade vi människor är som är födda i rika länder.

Jag har också förhoppningsvis gjort en hel del nytta som i förlängningen kommer att gynna folket i Malawi men att gå på en ny kontraktsperiod är jag inte beredd att göra.

En del av mig längtar hem till ett rent Sverige med friska dofter där jag kan ha en livsstil som är så djupt rotad i min själ.

I början på mars kommer jag hem!

 Här syns ett bananträd till vänster i bild då vi är på väg till de klättringsbara branterna vid Nkoma mountain.

Nyfikna barn vid Nkoma mountain.

Nu fungerar internet igen, både på jobbet och hemma, fantastiskt.

Malawi Nutrition Bulletin är som sagt färdig och jag ska lägga ut den här på bloggen så fort som jag klurat ut hur man lägger upp en PDF-fil för nedladdning. För närvarande arbetar vi med att trycka upp ett antal exemplar som ska distribueras ut till kollegor i de olika distrikten i landet då internetuppkoppling inte finns överallt. Det innebär kontakt med tryckerier för att få offert etc.

Min roll har varit att koordinera produktionen samt med hjälp av de inlämnade artiklarna från olika organisationer och ministerier, sätta ihop bulletinen i Microsoft Publisher.

Det är mycket som går långsammare här än vad man är van vid. Först och främst har man inte det uppstressade tempot som är vanligt förekommande i västvärlden, vilket är positivt och en anledning till att många trivs här. Men sen har vi de bristfälliga resurserna som ibland kan fresta tålamodet där strömavbrott och fallerande internetuppkopplingar är frekvent förekommande flera gånger i veckan.

Hur som helst är det en bra grund vi nu skapat och för varje nummer som produceras (kvartalsvis) kommer allt flyta mer friktionsfritt och med en kontinuerlig förbättring av kvaliteten.       

Jag följer inte det som händer i fotbollsvärlden då jag tycker det är skojigare att hitta på egna äventyr men annars är fotboll något som många Malawier följer. Engelsk fotboll är populärt men för tillfället pågår Africa Cup och en viktig match spelades idag mellan Malawi och Algeria. Folk följde matchen överallt, till och med supermarkets hade radion på i sina högtalare. Malawi vann med 3:0 vilket om jag förstått det rätt var en skräll. Under och efter matchen åkte folk runt på Lilongwes gator i bilar tutandes och gapandes så som det ofta är när en nations landslag når framgångar, ett internationellt beteende.

Bilden visar tva av de nog mest betydelsefulla fordonen i Malawi.

 

Vi har haft många strömavbrott de senaste två dagarna och internet fungerar inte varken hemma eller på jobbet.

Regnsäsongen uppträder inte som den brukar enligt Malawierna men det kommer nu sporadiska regnskurar och majsen växer tillfredställande på fälten. Alltså har sådden tagit sig och för tillfället ser situationen bra ut.

Bränslesituationen har normaliserats och det finns numer bränsle på de flesta bensinstationerna. Kollegor säger dock att landets pengar kommer att vara slut igen om en vecka eller två vilket kommer leda till ny bränslebrist, vi får se hur det blir med det.

På en offentlig toalett i Lusaka, Zambia, fan vi denna skylt. Knappt så man vågar använda toaletterna.

 Men å andra sidan om man gör alla sakerna som står på förbudsskylten så får man böta totalt 80 000 Zambian Kwacha, vilket är cirka 127 SEK…! Nästan så att man vill grisa ner stället bara för att det är så billigt

Tidigt denna morgon, klockan sex, åkte Juha, Riikka och jag till Nkoma mountain för att se om vi kan hitta någonting att klättra på.

Det finns två små toppar här som jag och Hannes tidigare vandrat upp till och vid dessa tillfällen begrep vi att det finns potential för några enkla topprepsleder. Väl här blev det en del vandring och sökande i vanlig ordning då vi nu var på andra sidan så att säga, där som vi sett lite brantare partier.

En större flock barn från alla kringliggande hyddor följde oss med stora ögon överallt vi gick.

Det är stor chans att de aldrig sett någon klättra på detta vis förut med rep som säkring och speciella skor på fötterna.

Sex timmar och två liter vatten senare hade vi alla klättrat av oss en smula och den tryckande värmen tvingade oss att retirera till bilen för att åka hem till Lilongwe som finns 40 minuter norrut.

Då börjar Lilongwevardagen infinna sig igen. Skönt att vara ”hemma” igen efter Zambiaresan, hemma på ett ställe där man nu vet hur saker och ting fungerar vilket det i och för sig aldrig gör… fungerar alltså. Hade ett fetingströmavbrott idag. Normalt är det bara ett eller ett par område i staden som drabbas men idag var det nog hela Lilongwe.

Tröttnade på att sitta och rulla tummarna på kontoret utan att ha något att göra så jag åkte och handlade en del varor som jag behövde. Trafikljusens sken sken med sin frånvaro och på det två stora supermarkets som jag besökte fick man handla i svag belysning med diselgeneratorerna brummande utanför.

Internet fungerar inte där hemma på minst en vecka då Mitchell, som också bor i huset och som sköter och förser oss med internet, var tvungen att ta en reservdel från dosan på taket. Dessutom har internetanslutningen på kontoret blivit opålitlig av någon anledning. Lilongwe i ett nötskal alltså.

I Lusaka träffade vi Sebastian, också från Lilongwe och tysk kompis till Hannes. Under den sista minibussresan hem till Lilongwe blev tristessen så utpräglad att vi började fotografera såkallade ”Funny faces”. Vi lyckades få till en glad stämning i bussen och en del ställde upp på fotografering.

Denna berättelse får bli i kronologisk ordning och vi börjar därför följaktligen vid vår avresa från Lilongwe, Malawi.

Vår plan var att ta oss till Livingstone i Zambia, en resa på 115 mil, och på vägen övernatta i Lusaka, huvudstaden i Zambia. Det bästa och roligaste alternativet hade varit att köra vår egen bil till slutmålet men då Hannes har en Nissan Micra och jag en Toyota Starlet så var det inte ett alternativ då dessa bilar är för små och klena att förlita sig på utanför de större städerna. Dessutom hade dubbel vägskatt tillkommit då vi skulle spenderar årsskiftet i Zambia samt en del andra avgifter och krångelbeteende vid Malawi-Zambia gränsen.

Att flyga var ett dyrt alternativ och de flesta väljer därför buss vilket vi nu också gjorde. De priser jag nämner i följande resebeskrivning är per person.

Minibuss från Lilongwe till Mchinji 2 timmar 600 Malawian Kwacha (cirka 30 SEK).

Minibuss från Mchinji till gränsen 30 minuter 300 Malawian Kwacha (cirka 15 SEK).

Gå över gränsen 20 minuter visum 50 US dollar (cirka 375 SEK).

Taxi (personbil) från gränsen till Chipata 22500 Zambian Kwacha (cirka 35 SEK).

Stor modern buss fån Chipata till Lusaka 8 timmar 90 000 Zambian Kwacha (cirka 140 SEK).

Stor modern buss från Lusaka till Livingstone 7 timmar 80 000 Zambian Kwacha (cirka 120 SEK).

Totalt drygt 700 SEK, enkel resa per person, från Lilongwe i Malawi till Livingstone i Zambia. En tämligen förnöjsam realitet i Zambia var avsaknaden av mynt, här existerade bara sedlar i följande valörer. 50, 100, 500, 1000, 5000, 10 000, 20 000 och 50 000 och som man förstår så har det i historien förekommit inflation i varierande grad. En softdrink/läsk kostar runt 3000 Zambian Kwacha och de mindre valörerna är nästan värdelösa för tillfället.

Att resa i denna del av Afrika upplevde jag som mild påfrestande för hälsa och välbefinnande. Snart upptäckte jag att det bästa var att bara acceptera läget oavsett hur omständigt situationen var. Om jag inte gjorde detta hade troligtvis något oupptäckt bråck i kroppen råkat ut för ruptur och tagit död på mig.

Jag väljer att i kommande text skildra ankomst och avresa till och från Chipata, vilket speglar den välavstämda verklighet som vi ofta fann oss i på resande fot.

Fyra timmar efter det att vi lämnat Lilongwe (något försenade på grund av en undermålig minibuss som bröt ihop) nådde vi Chipata. Taxibilen svängde upp till busstationen, en lerplan som var belamrad av bybor som de flesta jobbade åt något av de tre bussbolag som höll till här om de inte var gatuförsäljare av något slag. De sprang efter taxin, vevade med armarna och gapade i mun på varandra om vart vi skulle och att de hade bäst erbjudande.

Med ett par kraftigt utvidgade blodådror i pannan fångades vi in i detta hav av människor och flöt sakta vidare till den bortre änden där biljettförsäljningen utfördes i tre par plywoodskjul. Efter två timmar började blodtrycket normaliseras och följande resultat hade uppnåtts.

Dagens kvarvarande busstid till Lusaka var inställd och vi var nu tvungna att övernatta i detta lilla samhälle. Nästa buss avgick morgonen därpå klockan 05:00. Det var möjligt att övernatta i bussen, vilket vi beslutade oss för att göra.

Nästkommande morgon klockan 04:00 startade de motorn och lät den gå på tomgång.

04:30 satte sig busschauffören vid förarplatsen, varvade motorn, tutade och så småningom gjorde små ryckstarter med bussen om vartannat. Det var tre bussar som skulle avgå samtidigt och 04:50, efter ett antal ryckstarter körde bussarna fram de 50 metrarna till grinden vid utfarten. Tutandet fortsatte, och jag bör nämna att det var de kompressormatade signalhorn som fanns i bussarna här.

05:05 var tutandet så intensivt att de öppnade grindarna och släppte iväg bussarna som vilda pistolskott genom samhället och ut på väg T4 som tog oss till Lusaka.

Denna buss avgår så vitt jag vet sex dagar i veckan och samhället Chipata var uppenbarligen stolta över sina bussar och sin strategiskt viktiga position som utgör knutpunkt för folk till och från Malawi samt även för folk som ska norrut till South Luangwa National Park.

20:30 denna kväll nådde vi Livingstone efter ett bussbyte i Lusaka.

Livingstone ligger i södra Zambia, på gränsen till Zimbabwe, och fungerar som ett turistcenter för de som vill besöka Victoriafallen och de aktiviteter som finns runt om kring i området.

Vi hade inga tält med oss denna gång då vi ville resa lätt. Vi valde att bo på ett av de tre backpackerställena som fanns här. Denna boendeform gillar jag där man enkelt och billigt kan hyra en bädd i ett dormroom och ta del av den sköna atmosfär som de unga kringresande människorna från hela världen skapar.

Vi spenderade tre nätter här, firade nyår och hade skoj. De roligaste upplevelserna var att utforska toppen av fallet samt forsränningen som vi gjorde strax nedströms.

Den mäktiga Zambezifloden påbörjar sin 354 mil långa resa i norra Zambia för att svepa in i Angola, ner i södra Zambia, längs gränsen till Namibia, Botswana och Zimbabwe där vi finner Victoriafallen, vidare till Mozambique där den tillslut seglar ut i Indiska oceanen.

Så vid Livingstone, på gränsen till Zimbabwe formar Zambezifloden ett stort delta strax innan Victoriafallet och skapar på detta vis den 1700 meter breda vattengardin som sveper ner 108 meter i den djupa ravinen. Det är lågvatten denna tid på året och därmed möjligt att ta sig fram på toppen av vattenfallet vilket vi inte kunde motstå. Vi vadade mellan småöar oftast i knädjupt strömmande vatten som ibland blev midjedjupt. Lite läskigt vid vissa passager då det var såphalt och man i ögonvrån såg kanten där det blev fritt fall i över hundra meter.

Den gula linjen visar vägen vi tog till ”Devils Pool”.

Det var nog dock mindre farligt än vad kroppen ville inse och hade man fallit omkull så kom det strax en grundare passage nedströms eller en ny ö, man höll sig hela tiden cirka 100 meter från läppen.

The Devils Pool var ett fantastiskt vattenhål/damm som hade uppstått en trappa ned så att säga. Man gick ut till läppen/kanten och hoppade eller traskade ned till en avsats cirka 10 meter nedanför läppen, här fann man en 20 gånger 20 meter stor pool med tillhörande minivattenfall uppströms och ett 100 meters fall nedströms.

 

Det kittlar fint i kistan då man simmar fram till kanten och sticker ut huvudet och ser den kokande grytan 100 meter nedanför.

Nyårsnatten firades med besök på samtliga tre backpackerställena samt en nattklubb, vilket var skoj. Jämfört med hemma så firar man nog inte riktigt lika hårt i Zambia.  

Det första vi gjorde då gryningen kom den första januari var att bli upplockade av det företag som anordnade forsränning för att bli transporterad till deras center, få frukost och bli förberedd för dagens forsränningsaktiviteter.

Vid forspaddling, forsränning osv. används en graderingsskala som sträcker sig från 1 till 6, den sträcka som vi ska åka genom har 10 forsar med alla de sex graderna. Men forsen med grad sex tillåts vi inte åka genom utan vi får snällt kliva i land och promenera förbi. De kan inte släppa lös ett par förvirrade, slapphänta turister nedför en sådan fors även om det ombord i varje båt finns en erfaren ledare. Vid högvatten är ingen fors genomfarbar enligt informationen vi fick.

Vi startade precis nedströms den kokande grytan där Victoriafallet dumpar drygt 1000 m³ vatten per sekund. Här hade vi ett brett stycke flod, ett par hundra meter bred, som tog emot en hel del vatten och skapade en kraftigt strömmande fåra i mitten som 300 meter nedströms kraschar in i bergväggen då floden gör en tvär högerkurva.

Följande två bilder är tagna från den stora bron och visar den aktuella delen av floden. När bilden togs fanns inga båtar i vattnet men om det gjorde detta så hade de bara varit små prickar på det mäktiga vattnet.

 

Vi kom alltså ner längs den gula linjen på bilden ovan för att kliva i gummibåtarna och påbörja dagens skojiga aktiviteter.

Vi åkte runt i bakvattnet under 30 minuter, 300 meter uppströms, sakta ut mot strömfåran, längs med kanten på strömfåran, 300 meter nedströms, ut i bakvattnet och uppströms igen för att öva in rytm och kommandon som krävs för att kunna påverka sin position i forsen.

Vi var sammanlagt sex gummibåtar med cirka 8 personer i varje, samt ett antal forspaddlare i enmans kajaker som med mindre farkost men mer kompetens assisterade vid kapsejsning och förlorade paddlar. Trots detta var det gott om plats i den stora floden där man känner sig som en liten räka i golfströmmen.

För att inte krascha in i bergväggen 300 meter nedströms krävdes det att vi tog oss igenom den 15 meter breda strömfåran i mitten, över till andra sidan och det lugna vatten som uppehöll sig där.

En av båtarna kände sig redo och attackerade den övre biten. Med en väldig fart accelererade de nedströms samtidigt som de kämpade för att ta sig över strömfåran, de kom närmare och närmare den vrålande punkt där vattenmassorna brakar in i väggen och tvärt svänger höger. Det fanns inte en chans att de skulle hinna över och med skräck i ögonen for de in i väggen där båten mosades i de våldsamma krafterna. Under ett par sekunder var de helt försvunna i vattenmassorna men den uppblåsta gummibåten poppade strax upp till höger. En efter en poppade de sedan upp som korkar en bra sträcka nedströms…

Plötsligt upphörde vi med lekandet, och ägnade oss helhjärtat åt att öva in en bra rytm i paddlandet enligt ledarens instruktioner.

Men nästan alla båtar slog runt i denna fors. När min båt slog runt förlorade jag greppet om både båt och paddel. Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner utan man for runt som i en skenande tvättmaskin för att tillslut med flytvästens hjälp poppa upp i lugnare vatten där man kunder orientera sig och simma till båten. Denna fors var lite som att vakna upp av en käftsmäll men så småningom lugnade hjärtat ner sig.

Det hela filmades av personalen så att de kunde kränga en DVD skiva för 30 dollar efteråt. Här finner ni videosnutt från fors nummer sju, ”Gullivers Travels”, grad 5, en lång och tekniskt svår fors.

Forspaddling med en enmanskajak måste vara fantastiskt skoj då man lärt sig manövrera sin farkost, läsa forsen och bemästra sin nedfart. Med dessa kunskaper är man bara rädd mycket korta perioder och varje fors blir en utmaning som har extremt välbefinnande som belöning. Lite av en grundbult i många upplevelsesporter, att uppnå färdigheter som gör att man kan lita på sig själv och sin förmåga, känna trygghet och därmed hantera sin rädsla vilket gör det möjligt att koncentrera sig på vad man gör.

Den fjärde dagen i Livingstone hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till Lusaka. Denna gång skulle vi hoppa av strax innan Lusaka för att lifta ner de 10 milen till Lake Kariba som är en sjö, också den är en del av Zambezifloden.

Lake Kariba är nästan exakt lika stor som Vänern (5580 km² / 5648 km²) skillnaden är bara den att Lake Kariba är en konstgjord sjö. Den utgör nämligen en reservoar för de två vattenkraftverk (ett kraftverk på Zambiasidan och ett på Zimbabwesidan) som ligger i den östra änden av sjön. Här finner man en kraftig fördämning i form av en 128 meter hög, 600 meter bred dammvägg som med sin cirka 20 meter tjocka vägg håller 180 600 000 000 m³ vatten i schack. Stod färdig 1960, mäktig skapelse.

Vi stannade en natt i den lilla byn Siavonga, granne med dammväggen.

Dagen efter åkte vi minibuss till Lusaka och spenderade en natt där. Efter ytterligare 12 timmar i buss med ett antal byten rullade vi in i Lilongwe och var hemma igen, trevlig nyårsledighet, skål.

Har nu kommit hem från Zambia.

En mer detaljerad skildring av resan kommer snart. I korta drag reste Hannes och jag de 115 milen till Livingstone i Zambia etc. med buss vilket tog två!? dagar. Att resa i Afrika är inte som hemma kan jag säga.

I Livingstone besökte vi givetvis Victoriafallen, ett av de största fallen i världen, cirka 1,5 kilometer bred och drygt 100 meter fallhöjd. Vi badade i ”The Devils pool” precis på läppen/avsatsen där fallet påbörjar sin vertikala resa ner i den kokande grytan. Och vi kunde inte motstå att prova en av de kommersiella aktiviteterna vilket blev forsränning i den mäktiga Zambezi River, och mycket mer.

Här kan ni se ett kort klipp där vi tar oss ner för en av de tio forsarna.

Annandag jul är ingen nationell helgdag i Malawi och tillvaron är tillbaka i vanlig ordning igen. Jag har mest gått på tomgång denna helg och bara tränat, skrivit lite dokument, lekt med hundarna samt kollat på film. Hannes har skrivit jobbansökningar inför hans hemresa till Tyskland i april.

Imorgon måndag reser vi till Zambia, grannlandet för att spendera nyårsledigheten vid Victoriafallen. (Svensk Wikipedia här) 

Vår plan är att resa med buss och lämna våra bilar hemma. Det är cirka 115 mil från Lilongwe här i Malawi till Livingstone i Zambia.

Vi startar i Lilongwe med minibuss som tar oss till Mchinji, vidare med taxi till gränsövergången, vidare till fots över gränsen, vidare med taxi till Chipata, vidare med stor buss till Lusaka (Huvudstaden i Zambia), övernattning, vidare med stor buss till Livingstone som är vårt slutmål.

Sist Jessie, vår Malawiska kompis som vi hyr rum hos, reste till Lusaka med buss, så hade en vägbro kollapsat och de fick stiga av bussen för att vada över floden, upp på andra sidan och kliva på en annan buss.

Livingstone, som ligger 10 km från Victoriafallen, fungerar som utgångspunkt för alla turister som ägnar sig åt någon av alla de aktiviteter som finns att göra i och kring Victoria fallen. Detta turisttäta ställe erbjuder aktiviteter som forsränning, båtfärder, kajakuthyrning, ridutflykter med häst, bungyjump, repellering, kingswing, helikopter färder, elefant och lejonsafari etc. Alltså de mesta man kan förvänta sig vid ett afrikanskt turistmål.

Det kan nog vara skoj att leka av sig där i ett par dagar över nyår och troligtvis så struntar vi i Zimbabwe som vi tidigare haft planer om att besöka. Vi satsar på kvalitet utan att behöva planera allt i detalj, istället för att spendera all tid på vägarna.

Jag kan givetvis inte garantera uppdatering av bloggen denna tid men vi planerar att komma tillbaka till Lilongwe och Malawi ett par dagar in på det nya året.

Har nu varit i Malawi i snart fyra månader, och har bara drygt två månader kvar, fantastiskt. Jag ser fram emot att få komma härifrån även om det är betydelsefulla saker som man pysslar med här nere. Malawierna själva kan inte resa härifrån och det flesta är stolta över sitt land. Jag har lite dåligt samvete för att jag längtar hem så mycket då jag känner mig självisk och inte vill överge de utsatta individerna som lever här. Situationen kan ibland kännas övermäktig då det är så mycket som måste förändras för att det ska bli en utvecklad nation istället för ett utvecklingsland. Men vi får aldrig ge upp och förmågan att hålla liv i glöden hos alla som arbetar i dessa länder är lika viktig som att andas, dricka vatten och äta.

Lilongwe måste vara gatuhandlarnas stad då de finns överallt. De finns i alla större vägkorsningar, kring parkeringsplatser, i trafikljusen, kring marknaden, utanför banken etc. vilket både är positivt och negativt.

Det är ju jättehärligt att bara stanna till, på väg hem från jobbet, och köpa en solmogen Ananas innan man kör in i kvarteret där man bor. Och i regel är det inte dyrare än på marknaden nere i Old Town.

Men det kan också vara jobbigt då man gör ärenden och mellanlandar i bilen. Ofta så tar det en minut innan man kommer iväg om man packar in varor eller pysslar i ordning med småprylar. Det som då sker är att en efter en ställer sig bredvid och knackar på rutan. Tillslut har man kanske fem stycken som även om man säger ”nej tack” ”kanske imorgon” eller liknande så fortsätter de att tjata.

Och att köpa dagstidningen eller ”airtime” till mobilen som man regelbundet gör är ju fantastiskt smidigt då man bara stannar vid vägkanten när man ser en kille som säljer detta.

Sen har vi också en speciell vägkorsning där de säljer smådjur, typ kattungar, hundarvalpar, kaniner, fåglar etc. Många gillar inte detta men det är tragiskt nog bra business för dem. Häromdagen då jag åkte där förbi så såg jag en kille som hade en hundvalp i höger hand samt en kattunge i vänster. Dessa står han och håller upp med framsträckta armar hela dagarna. Hundvalpen var lite sprallig och mannen använde då kattungen som tillhygge för att läxa upp hundvalpen.

Alla försöker de att klara dagen i denna del av världen där det finns gott om bananer men få som glider fram på skalen.

Hundarna hoppar över julottan, tar det lugnt och belastar inte sina fyra tassar i onödan.

JULAFTON, jepp så är det. Vi var 12 personer som träffades hemma hos Julia i hennes hus för att äta en julmiddag och fira jul tillsammans. Vi hade också köpt varsin julklapp som lades i en julklappssäck så att alla fick en julklapp under kvällen.

Jag fick en flaska lokalproducerat Guavavin

Det första numret av Malawi Nutrition Bulletin är nu färdigt men jag kan tyvärr inte delge er dess innehåll då den först måste bli officiell och utgiven här i Malawi. Detta skulle ha skett tillsammans med ”the launch of the National Nutrition Policy and Strategic Plan (NNPSP)” den 19 december men det var något strul med NNPSP och den ska nu bli officiell i slutet av januari. Vi kommer nog att ge ut Malawi Nutrition Bulletin innan dess, när jag vet så meddelar jag er.

Det känns skönt att ha den färdig och även om det varit ett tungrott projekt så är båten nu sjöduglig och kommer att glida lättare och lättare på vattnet då vi tillsammans bygg upp resurserna som kan ta publikationen vidare på denna ocean. Jag kommer troligtvis inte vara i landet då nästa nummer blir färdigställt men jag ska se till att rigga storseglen ordentligt innan jag lyfts av.

Jag har försökt att få tag på US-dollar till Zambiaresan men faktum är att Malawi är rensopat på utländsk valuta. Vi får helt enkelt åka till gränsen ändå för att se om det går att få visum och inträde i landet. Visumet kostar 50 US-dollar och gränsen ligger bara en timme från Lilongwe så vill de inte släppa in oss så struntar vi i Zambiaresan.

Det har inträffat ett antal jordbävningar i norra Malawi. Jag tror dock inte att det är en stor internationell nyhet men för många individer är det en katastrof. Presidenten har nu till och med utlyst kristillstånd som gör internationell hjälp möjlig. Bilderna är från dagstidning ”The Nation”.

Åt ananas till frukost denna morgon och ni vet ju hur goda de är;)

Tyvärr så har internet inte fungerat på jobbet under hela veckan. Ibland begriper man inte hur saker och ting kan krångla så mycket som det gör här i Malawi. Lite väl underutvecklat för det moderna samhället och hur det fungerar, då ström och internet är rätt viktigt för många. Men för att vara lite positiv så tillhör vår byggnad de 10 % som har en relativt bra uppkoppling här i Lilongwe, det finns många som har det mycket värre. Och internetuppkoppling i hemmet har vi också då Mitchell, den Malawiska killen som också bor i huset, arbetar på Skyband, en av Malawis största internetleverantörer. Många vänner har inte tillgång till internet i hemmet, så jag hade bra med tur då jag hittade mitt boende.

Är i behov av US-dollar då jag, Hannes och en tredje person från Zimbabwe ska åka till grannlandet Zambia efter julhelgen. Jag hoppades att man kunde köpa denna valuta på banken men då var man visst tvungen att ha ett bankkonto vilket jag inte har. Det enda alternativet är då valutaväxlingskontoren, typ Forex liknande. Grejen är bara att de har en kurs på 186 Kwacha för en dollar och banken har 147 Kwacha, rätt stor skillnad och naturligtvis så tar de inte VISA-kort så det blir till att ställa sig i uttagsautomaten och plocka maxbeloppet x antal gånger. Ska fråga Jessie om hon vill växla på banken, dock nästan för mycket att begära då det är en extremt långsam procedur att göra bankärenden i Malawi.

Julafton om två dagar, känns konstigt, ingen julkänsla direkt. Har jag sagt tidigare vad jag ska göra på julafton? Vi är ett litet gäng som är kvar i Malawi och vi ska vara hemma hos Julia, den finska tjejen. Var och en ska ta med sig en julrätt för att skapa ett julbord. En julklapp för max 1000 Kwacha (50 SEK) ska vi också ta med, jag tror att jag ska köpa ett sällskapsspel om jag hittar det.

På följande bild, menar de den stackars kycklingen eller saltet?

Även om det är ett u-land så finns det ju många positiva saker. De frukter och grönsaker som man finner här är fantastiskt fina och goda. Mangon har jag pratat om tidigare men idag tillägnar jag bloggen till Ananasen.

Det är säsong nu och även om de gått att finna dem under hela min vistelse här så finns det nu ett överflöd med extremt söta Ananasfrukter. Dom är så söta att när de ligger i stånden på marknaden så surrar det ett moln av getingar och bin kring dem. Tunga och sprängfyllda med vätska, så mycket att de blöder söt saft.  Lite billigare nu, cirka 100-150 Kwacha (5-8 SEK) styck beroende på storlek. När man kommer tillbaka från andra ärenden så luktar det fantastiskt i bilen.

Och smaken är som sagt underbar. Uppskuren i fina bitar, man biter in och munnen fylls av söt ananassaft. Man får tugga försiktigt och svälja saft allteftersom för att inte drunkna. Sen får man ta några djupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig, och förbereda sig på nästa bit. 

Om inte detta gör er sugna på Ananas så kompletterar jag med ett par bilder för att understryka den verklighet som jag lever i.

En lugn helg med blandade aktiviteter. Genomförde ett träningspass på cykeln under lördagsmorgon. Upptäckte torrsprickor där slangen tittar fram på mitt bakdäck. När jag köpte cykeln var bakdäcket helt nytt, köpt i Lilongwe. Vet inte om det är klimatet, dålig kvalitet på däcket eller en kombination av de två alternativen som orsakat sprickorna. Cykeln står inomhus om dagarna och jag har bara använt den en, två gånger i veckan, jag får väl köpa ett nytt däck att slänga på.

Regnsäsongen har sakta börjat infinna sig, dock försenad och enbart med sporadiska skurar än så länge. Mer insekter förekommer nu när det är fuktigare, och en speciell typ som svärmar nattetid är helt galen i belysning. De liknar termiter, fast med vingar och kanske är det termiter som går igenom ett steg i sin levnadscykel?

Vår nattvakt, Medison Chakudya (försök säga det fjorton ggr på raken i snabb takt) gillar dem. Han var helt uppspelt en kväll när vi kom hem. Medison kan ingen engelska så med vilt gestikulerande armar tog han oss runt huset för att visa sin källa till glädje. Han hade lyckats samla in en hel balja med dessa insekter som han sen äter till Nsima (Majsgröten). Han sålde också en del av dem, dagen efter, på marknaden för 200 Kwacha (cirka 10 SEK). Hans månadslön är 6000 Kwacha (Cirka 300 SEK) så han kan dryga ut sin månadslön på detta sätt. Hundarna gillar också dessa insekter men än så länge har jag inte smakat dem och jag kommer nog inte göra det heller :I

Bara rutinmässiga arbetsinsatser idag utan något som får pulsen att slå snabbare eller oregelbundet. På väg hem från gymmet såg jag en död hund liggandes på vägen med likstela ben rakt upp i vädret, en relativt vanlig syn. Troligtvis blir det påkörda nattetid då det springer runt lösa hundar överallt på vägarna, något man inte ser i samma utsträckning på dagarna.

Åt god friterad banan till kvällsmat, matbanan, ni vet de stora gröna. Det är en hel del friterad mat i det Malawiska köket så man får vara försiktig med de energitäta godbitarna då det är begränsad fysisk aktivitet om dagarna jämfört med min livsstil som jag har i drömmarna nattetid.

Inga speciella planer för denna helg men nästa helg, i dessa bränslebristtider, blir det kanske en cykelutflykt till Bunda mountain. En finsk kompis har en hel del klätterutrustning som kan vara skoj att leka med på sydsidan och de klippväggarna som finns där. Dock troligtvis en besvärlig historia då vi säkert blir tvungna att repellera från toppen för att nå en möjlig linje att klättra, men skoj att bara hitta på något.

En tripp till Zambia för att njuta av Victoriafallen vill vi också realisera under jul och nyår.

Tänker på hur det ser ut hemma i Sverige nu? Snö i nästan hela landet har jag förstått. Och en julhandel som bara accelererar för varje dag i en vackert utsmyckad stad. Malawierna firar också jul men inte riktigt på samma sätt. Någon särskild julhandel är det inte tal om och givetvis inte någon utsmyckad stad. Om jag förstår det rätt så samlas familjen på juldagen för en gemensam julmiddag. Utöver detta ett par besök i kyrkan men mycket mer än så är det ingen som berättat för mig.

Tresór, den tolvåriga dottern i huset låter ofta delar av hennes skolarbete ligga framme på köksbordet och det är svårt att inte läsa lite ibland. Jag tyckte det var lite rörande då det skriver om utvecklingsländer, industriländer, skillnaden och varför världen är som den är. Hon skulle slänga anteckningarna så jag frågade om jag fick fotografera som minne och eventuellt visa mina vänner hur man arbetar i skolan här. Hennes skola är dock en av de finare och kan nog inte representera en typisk skola i Malawi. Hur som helst finner ni några av anteckningarna här nedan.       

(Har for narvarande stora problem med internetuppkopplingen bade hemma och pa arbetet)

Gick upp klockan 05:00 idag för att jaga rätt på bensin. Jag visste att en bensinstation hade fått en leverans kvällen innan så jag hade förberett frukost som jag kunde ta med mig i bilen och äta undertiden som jag väntar i kön. Det var en underbar dubbeläggmacka och till detta uppskuren fantastisk söt ananas då ananassäsongen nu också ”kickat” in.

Väl där kunde jag konstatera att all bensin hade gått åt till de massiva köerna dagen innan då denna station hade öppet till 00:00 (så jag uppgav fel igår då jag påstod att allt stänger kl 18). Hur som helst hade tre stationer till fått leverans men jag visste inte exakt vilka, då det finns uppskattningsvis ett 20-tal bensinstationer i Lilongwe.

Nålen på bensinmätaren slokade mer än en maskros under sensommaren så jag måste finna bensin annars får jag överge bilen vid vägkanten med allt krångel det innebär. Jag hade tur och hittade en station med 10 köande bilister, klockan var 05:40 och de öppnade klockan 06:00. Strax efter klockan 6 hade jag full tank igen, 36 liter, som sist räckte 49 mil, drygt två veckor. När jag åkte hem från arbetet idag såg jag bara en station med bränsle kvar och givetvis massiva köer.

Mötet med the Editorial Board gick bra idag. Jag kommer inte vara sysslolös de kommande dagarna i alla fall. Men visst, det är bra att vi är kritiska och granskar det inlämnade materialet noga. Men lite frustrerande då vi nu ändrat och reviderat varje artikel x antal gånger. Först med författaren, sen med the Writers Group plus författarna och nu med the Editorial Board.

Det känns som om vi gjort dubbelt arbete då en del av de ansträngningar som gjordes i the Writers Group nu ändå ändras. Sen har vi format, utseende, ordningsföljd på artiklar, bilder etc. som också ändras fram och tillbaka, inte helt effektivt men ett bra produktionssystem kommer nog på sikt utvecklas av detta. The Writers Group finner vi på bilden nedan och det ”vita fåret” går inte att ta miste på.

Blev idag färdig med det slutgiltiga utkastet för säkert femte gången. Nu får det inte komma fler eftersläntrare som vill ha information publicerat. Imorgon träffas the Editorial Board och jag ska presentera publikationen.

Ni får ursäkta mig för att jag tjatar om bränslebristen men den är så central i allas liv här nere för tillfället. Denna morgon fick jag nys om en bensinstation som skulle få bensin under eftermiddagen. Det skedde också kunde jag snabbt konstatera då det nästan var tomt på vägarna när jag lämnade kontoret kl 15. De hade alla köat upp vid denna bensinstation och det var den längsta kön jag sett hittills… Millitär fanns på plats för att behålla ordningen och stämningen var lugn och städad. Jag hade inte tid att ställa mig i kön vilket jag gjorde rätt i då jag senare fick höra att Hannes kollega fått köa i fem timmar för att få tanka.

Min plan just nu är att gå upp imorgon klockan 05:30 och ansluta mig till någon kö. Antagligen har folk parkerat sina bilar utanför de stationerna som har fått bränsleleverans, det är så det har gått till tidigare. Alla mackar har öppet från klockan 06 till 18. Allt stänger för övrigt klockan 18 förutom några få barer och restauranger förstås.

I bildväg skildrar jag idag vardagen för de ekonomiska brottslingarna i Malawi, de hängs ut i dagstidningarna, dock inte dömda i domstol så vitt jag vet.