Denna berättelse får bli i kronologisk ordning och vi börjar därför följaktligen vid vår avresa från Lilongwe, Malawi.
Vår plan var att ta oss till Livingstone i Zambia, en resa på 115 mil, och på vägen övernatta i Lusaka, huvudstaden i Zambia. Det bästa och roligaste alternativet hade varit att köra vår egen bil till slutmålet men då Hannes har en Nissan Micra och jag en Toyota Starlet så var det inte ett alternativ då dessa bilar är för små och klena att förlita sig på utanför de större städerna. Dessutom hade dubbel vägskatt tillkommit då vi skulle spenderar årsskiftet i Zambia samt en del andra avgifter och krångelbeteende vid Malawi-Zambia gränsen.
Att flyga var ett dyrt alternativ och de flesta väljer därför buss vilket vi nu också gjorde. De priser jag nämner i följande resebeskrivning är per person.
Minibuss från Lilongwe till Mchinji 2 timmar 600 Malawian Kwacha (cirka 30 SEK).
Minibuss från Mchinji till gränsen 30 minuter 300 Malawian Kwacha (cirka 15 SEK).
Gå över gränsen 20 minuter visum 50 US dollar (cirka 375 SEK).
Taxi (personbil) från gränsen till Chipata 22500 Zambian Kwacha (cirka 35 SEK).
Stor modern buss fån Chipata till Lusaka 8 timmar 90 000 Zambian Kwacha (cirka 140 SEK).
Stor modern buss från Lusaka till Livingstone 7 timmar 80 000 Zambian Kwacha (cirka 120 SEK).
Totalt drygt 700 SEK, enkel resa per person, från Lilongwe i Malawi till Livingstone i Zambia. En tämligen förnöjsam realitet i Zambia var avsaknaden av mynt, här existerade bara sedlar i följande valörer. 50, 100, 500, 1000, 5000, 10 000, 20 000 och 50 000 och som man förstår så har det i historien förekommit inflation i varierande grad. En softdrink/läsk kostar runt 3000 Zambian Kwacha och de mindre valörerna är nästan värdelösa för tillfället.
Att resa i denna del av Afrika upplevde jag som mild påfrestande för hälsa och välbefinnande. Snart upptäckte jag att det bästa var att bara acceptera läget oavsett hur omständigt situationen var. Om jag inte gjorde detta hade troligtvis något oupptäckt bråck i kroppen råkat ut för ruptur och tagit död på mig.
Jag väljer att i kommande text skildra ankomst och avresa till och från Chipata, vilket speglar den välavstämda verklighet som vi ofta fann oss i på resande fot.
Fyra timmar efter det att vi lämnat Lilongwe (något försenade på grund av en undermålig minibuss som bröt ihop) nådde vi Chipata. Taxibilen svängde upp till busstationen, en lerplan som var belamrad av bybor som de flesta jobbade åt något av de tre bussbolag som höll till här om de inte var gatuförsäljare av något slag. De sprang efter taxin, vevade med armarna och gapade i mun på varandra om vart vi skulle och att de hade bäst erbjudande.
Med ett par kraftigt utvidgade blodådror i pannan fångades vi in i detta hav av människor och flöt sakta vidare till den bortre änden där biljettförsäljningen utfördes i tre par plywoodskjul. Efter två timmar började blodtrycket normaliseras och följande resultat hade uppnåtts.
Dagens kvarvarande busstid till Lusaka var inställd och vi var nu tvungna att övernatta i detta lilla samhälle. Nästa buss avgick morgonen därpå klockan 05:00. Det var möjligt att övernatta i bussen, vilket vi beslutade oss för att göra.
Nästkommande morgon klockan 04:00 startade de motorn och lät den gå på tomgång.
04:30 satte sig busschauffören vid förarplatsen, varvade motorn, tutade och så småningom gjorde små ryckstarter med bussen om vartannat. Det var tre bussar som skulle avgå samtidigt och 04:50, efter ett antal ryckstarter körde bussarna fram de 50 metrarna till grinden vid utfarten. Tutandet fortsatte, och jag bör nämna att det var de kompressormatade signalhorn som fanns i bussarna här.
05:05 var tutandet så intensivt att de öppnade grindarna och släppte iväg bussarna som vilda pistolskott genom samhället och ut på väg T4 som tog oss till Lusaka.
Denna buss avgår så vitt jag vet sex dagar i veckan och samhället Chipata var uppenbarligen stolta över sina bussar och sin strategiskt viktiga position som utgör knutpunkt för folk till och från Malawi samt även för folk som ska norrut till South Luangwa National Park.
20:30 denna kväll nådde vi Livingstone efter ett bussbyte i Lusaka.
Livingstone ligger i södra Zambia, på gränsen till Zimbabwe, och fungerar som ett turistcenter för de som vill besöka Victoriafallen och de aktiviteter som finns runt om kring i området.
Vi hade inga tält med oss denna gång då vi ville resa lätt. Vi valde att bo på ett av de tre backpackerställena som fanns här. Denna boendeform gillar jag där man enkelt och billigt kan hyra en bädd i ett dormroom och ta del av den sköna atmosfär som de unga kringresande människorna från hela världen skapar.
Vi spenderade tre nätter här, firade nyår och hade skoj. De roligaste upplevelserna var att utforska toppen av fallet samt forsränningen som vi gjorde strax nedströms.
Den mäktiga Zambezifloden påbörjar sin 354 mil långa resa i norra Zambia för att svepa in i Angola, ner i södra Zambia, längs gränsen till Namibia, Botswana och Zimbabwe där vi finner Victoriafallen, vidare till Mozambique där den tillslut seglar ut i Indiska oceanen.
Så vid Livingstone, på gränsen till Zimbabwe formar Zambezifloden ett stort delta strax innan Victoriafallet och skapar på detta vis den 1700 meter breda vattengardin som sveper ner 108 meter i den djupa ravinen. Det är lågvatten denna tid på året och därmed möjligt att ta sig fram på toppen av vattenfallet vilket vi inte kunde motstå. Vi vadade mellan småöar oftast i knädjupt strömmande vatten som ibland blev midjedjupt. Lite läskigt vid vissa passager då det var såphalt och man i ögonvrån såg kanten där det blev fritt fall i över hundra meter.
Den gula linjen visar vägen vi tog till ”Devils Pool”.
Det var nog dock mindre farligt än vad kroppen ville inse och hade man fallit omkull så kom det strax en grundare passage nedströms eller en ny ö, man höll sig hela tiden cirka 100 meter från läppen.
The Devils Pool var ett fantastiskt vattenhål/damm som hade uppstått en trappa ned så att säga. Man gick ut till läppen/kanten och hoppade eller traskade ned till en avsats cirka 10 meter nedanför läppen, här fann man en 20 gånger 20 meter stor pool med tillhörande minivattenfall uppströms och ett 100 meters fall nedströms.
Det kittlar fint i kistan då man simmar fram till kanten och sticker ut huvudet och ser den kokande grytan 100 meter nedanför.
Nyårsnatten firades med besök på samtliga tre backpackerställena samt en nattklubb, vilket var skoj. Jämfört med hemma så firar man nog inte riktigt lika hårt i Zambia.
Det första vi gjorde då gryningen kom den första januari var att bli upplockade av det företag som anordnade forsränning för att bli transporterad till deras center, få frukost och bli förberedd för dagens forsränningsaktiviteter.
Vid forspaddling, forsränning osv. används en graderingsskala som sträcker sig från 1 till 6, den sträcka som vi ska åka genom har 10 forsar med alla de sex graderna. Men forsen med grad sex tillåts vi inte åka genom utan vi får snällt kliva i land och promenera förbi. De kan inte släppa lös ett par förvirrade, slapphänta turister nedför en sådan fors även om det ombord i varje båt finns en erfaren ledare. Vid högvatten är ingen fors genomfarbar enligt informationen vi fick.
Vi startade precis nedströms den kokande grytan där Victoriafallet dumpar drygt 1000 m3 vatten per sekund. Här hade vi ett brett stycke flod, ett par hundra meter bred, som tog emot en hel del vatten och skapade en kraftigt strömmande fåra i mitten som 300 meter nedströms kraschar in i bergväggen då floden gör en tvär högerkurva.
Följande två bilder är tagna från den stora bron och visar den aktuella delen av floden. När bilden togs fanns inga båtar i vattnet men om det gjorde detta så hade de bara varit små prickar på det mäktiga vattnet.
Vi kom alltså ner längs den gula linjen på bilden ovan för att kliva i gummibåtarna och påbörja dagens skojiga aktiviteter.
Vi åkte runt i bakvattnet under 30 minuter, 300 meter uppströms, sakta ut mot strömfåran, längs med kanten på strömfåran, 300 meter nedströms, ut i bakvattnet och uppströms igen för att öva in rytm och kommandon som krävs för att kunna påverka sin position i forsen.
Vi var sammanlagt sex gummibåtar med cirka 8 personer i varje, samt ett antal forspaddlare i enmans kajaker som med mindre farkost men mer kompetens assisterade vid kapsejsning och förlorade paddlar. Trots detta var det gott om plats i den stora floden där man känner sig som en liten räka i golfströmmen.
För att inte krascha in i bergväggen 300 meter nedströms krävdes det att vi tog oss igenom den 15 meter breda strömfåran i mitten, över till andra sidan och det lugna vatten som uppehöll sig där.
En av båtarna kände sig redo och attackerade den övre biten. Med en väldig fart accelererade de nedströms samtidigt som de kämpade för att ta sig över strömfåran, de kom närmare och närmare den vrålande punkt där vattenmassorna brakar in i väggen och tvärt svänger höger. Det fanns inte en chans att de skulle hinna över och med skräck i ögonen for de in i väggen där båten mosades i de våldsamma krafterna. Under ett par sekunder var de helt försvunna i vattenmassorna men den uppblåsta gummibåten poppade strax upp till höger. En efter en poppade de sedan upp som korkar en bra sträcka nedströms…
Plötsligt upphörde vi med lekandet, och ägnade oss helhjärtat åt att öva in en bra rytm i paddlandet enligt ledarens instruktioner.
Men nästan alla båtar slog runt i denna fors. När min båt slog runt förlorade jag greppet om både båt och paddel. Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner utan man for runt som i en skenande tvättmaskin för att tillslut med flytvästens hjälp poppa upp i lugnare vatten där man kunder orientera sig och simma till båten. Denna fors var lite som att vakna upp av en käftsmäll men så småningom lugnade hjärtat ner sig.
Det hela filmades av personalen så att de kunde kränga en DVD skiva för 30 dollar efteråt. Här finner ni videosnutt från fors nummer sju, ”Gullivers Travels”, grad 5, en lång och tekniskt svår fors.
Forspaddling med en enmanskajak måste vara fantastiskt skoj då man lärt sig manövrera sin farkost, läsa forsen och bemästra sin nedfart. Med dessa kunskaper är man bara rädd mycket korta perioder och varje fors blir en utmaning som har extremt välbefinnande som belöning. Lite av en grundbult i många upplevelsesporter, att uppnå färdigheter som gör att man kan lita på sig själv och sin förmåga, känna trygghet och därmed hantera sin rädsla vilket gör det möjligt att koncentrera sig på vad man gör.
Den fjärde dagen i Livingstone hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till Lusaka. Denna gång skulle vi hoppa av strax innan Lusaka för att lifta ner de 10 milen till Lake Kariba som är en sjö, också den är en del av Zambezifloden.
Lake Kariba är nästan exakt lika stor som Vänern (5580 km2 / 5648 km2) skillnaden är bara den att Lake Kariba är en konstgjord sjö. Den utgör nämligen en reservoar för de två vattenkraftverk (ett kraftverk på Zambiasidan och ett på Zimbabwesidan) som ligger i den östra änden av sjön. Här finner man en kraftig fördämning i form av en 128 meter hög, 600 meter bred dammvägg som med sin cirka 20 meter tjocka vägg håller 180 600 000 000 m3 vatten i schack. Stod färdig 1960, mäktig skapelse.
Vi stannade en natt i den lilla byn Siavonga, granne med dammväggen.
Dagen efter åkte vi minibuss till Lusaka och spenderade en natt där. Efter ytterligare 12 timmar i buss med ett antal byten rullade vi in i Lilongwe och var hemma igen, trevlig nyårsledighet, skål.
Det yttrar sig på flera sätt… Jag har till exempel fått se personer som skriver en text för att sedan bli signerad av the Principle Secretary som kan ta åt sig äran. Och på vissa chefers kontor är kontorsstolen och skrivbordet placerad på en upphöjd golvyta, en decimeter högre än övrig yta så att besökarna hela tiden är minst ett huvud lägre. Men det är så det funkar här och på många andra ställen i världen.
Men å andra sidan om man gör alla sakerna som står på förbudsskylten så får man böta totalt 80 000 Zambian Kwacha, vilket är cirka 127 SEK…! Nästan så att man vill grisa ner stället bara för att det är så billigt 
