silenhag.se

Denna berättelse får bli i kronologisk ordning och vi börjar därför följaktligen vid vår avresa från Lilongwe, Malawi.

Vår plan var att ta oss till Livingstone i Zambia, en resa på 115 mil, och på vägen övernatta i Lusaka, huvudstaden i Zambia. Det bästa och roligaste alternativet hade varit att köra vår egen bil till slutmålet men då Hannes har en Nissan Micra och jag en Toyota Starlet så var det inte ett alternativ då dessa bilar är för små och klena att förlita sig på utanför de större städerna. Dessutom hade dubbel vägskatt tillkommit då vi skulle spenderar årsskiftet i Zambia samt en del andra avgifter och krångelbeteende vid Malawi-Zambia gränsen.

Att flyga var ett dyrt alternativ och de flesta väljer därför buss vilket vi nu också gjorde. De priser jag nämner i följande resebeskrivning är per person.

Minibuss från Lilongwe till Mchinji 2 timmar 600 Malawian Kwacha (cirka 30 SEK).

Minibuss från Mchinji till gränsen 30 minuter 300 Malawian Kwacha (cirka 15 SEK).

Gå över gränsen 20 minuter visum 50 US dollar (cirka 375 SEK).

Taxi (personbil) från gränsen till Chipata 22500 Zambian Kwacha (cirka 35 SEK).

Stor modern buss fån Chipata till Lusaka 8 timmar 90 000 Zambian Kwacha (cirka 140 SEK).

Stor modern buss från Lusaka till Livingstone 7 timmar 80 000 Zambian Kwacha (cirka 120 SEK).

Totalt drygt 700 SEK, enkel resa per person, från Lilongwe i Malawi till Livingstone i Zambia. En tämligen förnöjsam realitet i Zambia var avsaknaden av mynt, här existerade bara sedlar i följande valörer. 50, 100, 500, 1000, 5000, 10 000, 20 000 och 50 000 och som man förstår så har det i historien förekommit inflation i varierande grad. En softdrink/läsk kostar runt 3000 Zambian Kwacha och de mindre valörerna är nästan värdelösa för tillfället.

Att resa i denna del av Afrika upplevde jag som mild påfrestande för hälsa och välbefinnande. Snart upptäckte jag att det bästa var att bara acceptera läget oavsett hur omständigt situationen var. Om jag inte gjorde detta hade troligtvis något oupptäckt bråck i kroppen råkat ut för ruptur och tagit död på mig.

Jag väljer att i kommande text skildra ankomst och avresa till och från Chipata, vilket speglar den välavstämda verklighet som vi ofta fann oss i på resande fot.

Fyra timmar efter det att vi lämnat Lilongwe (något försenade på grund av en undermålig minibuss som bröt ihop) nådde vi Chipata. Taxibilen svängde upp till busstationen, en lerplan som var belamrad av bybor som de flesta jobbade åt något av de tre bussbolag som höll till här om de inte var gatuförsäljare av något slag. De sprang efter taxin, vevade med armarna och gapade i mun på varandra om vart vi skulle och att de hade bäst erbjudande.

Med ett par kraftigt utvidgade blodådror i pannan fångades vi in i detta hav av människor och flöt sakta vidare till den bortre änden där biljettförsäljningen utfördes i tre par plywoodskjul. Efter två timmar började blodtrycket normaliseras och följande resultat hade uppnåtts.

Dagens kvarvarande busstid till Lusaka var inställd och vi var nu tvungna att övernatta i detta lilla samhälle. Nästa buss avgick morgonen därpå klockan 05:00. Det var möjligt att övernatta i bussen, vilket vi beslutade oss för att göra.

Nästkommande morgon klockan 04:00 startade de motorn och lät den gå på tomgång.

04:30 satte sig busschauffören vid förarplatsen, varvade motorn, tutade och så småningom gjorde små ryckstarter med bussen om vartannat. Det var tre bussar som skulle avgå samtidigt och 04:50, efter ett antal ryckstarter körde bussarna fram de 50 metrarna till grinden vid utfarten. Tutandet fortsatte, och jag bör nämna att det var de kompressormatade signalhorn som fanns i bussarna här.

05:05 var tutandet så intensivt att de öppnade grindarna och släppte iväg bussarna som vilda pistolskott genom samhället och ut på väg T4 som tog oss till Lusaka.

Denna buss avgår så vitt jag vet sex dagar i veckan och samhället Chipata var uppenbarligen stolta över sina bussar och sin strategiskt viktiga position som utgör knutpunkt för folk till och från Malawi samt även för folk som ska norrut till South Luangwa National Park.

20:30 denna kväll nådde vi Livingstone efter ett bussbyte i Lusaka.

Livingstone ligger i södra Zambia, på gränsen till Zimbabwe, och fungerar som ett turistcenter för de som vill besöka Victoriafallen och de aktiviteter som finns runt om kring i området.

Vi hade inga tält med oss denna gång då vi ville resa lätt. Vi valde att bo på ett av de tre backpackerställena som fanns här. Denna boendeform gillar jag där man enkelt och billigt kan hyra en bädd i ett dormroom och ta del av den sköna atmosfär som de unga kringresande människorna från hela världen skapar.

Vi spenderade tre nätter här, firade nyår och hade skoj. De roligaste upplevelserna var att utforska toppen av fallet samt forsränningen som vi gjorde strax nedströms.

Den mäktiga Zambezifloden påbörjar sin 354 mil långa resa i norra Zambia för att svepa in i Angola, ner i södra Zambia, längs gränsen till Namibia, Botswana och Zimbabwe där vi finner Victoriafallen, vidare till Mozambique där den tillslut seglar ut i Indiska oceanen.

Så vid Livingstone, på gränsen till Zimbabwe formar Zambezifloden ett stort delta strax innan Victoriafallet och skapar på detta vis den 1700 meter breda vattengardin som sveper ner 108 meter i den djupa ravinen. Det är lågvatten denna tid på året och därmed möjligt att ta sig fram på toppen av vattenfallet vilket vi inte kunde motstå. Vi vadade mellan småöar oftast i knädjupt strömmande vatten som ibland blev midjedjupt. Lite läskigt vid vissa passager då det var såphalt och man i ögonvrån såg kanten där det blev fritt fall i över hundra meter.

Den gula linjen visar vägen vi tog till ”Devils Pool”.

Det var nog dock mindre farligt än vad kroppen ville inse och hade man fallit omkull så kom det strax en grundare passage nedströms eller en ny ö, man höll sig hela tiden cirka 100 meter från läppen.

The Devils Pool var ett fantastiskt vattenhål/damm som hade uppstått en trappa ned så att säga. Man gick ut till läppen/kanten och hoppade eller traskade ned till en avsats cirka 10 meter nedanför läppen, här fann man en 20 gånger 20 meter stor pool med tillhörande minivattenfall uppströms och ett 100 meters fall nedströms.

 

Det kittlar fint i kistan då man simmar fram till kanten och sticker ut huvudet och ser den kokande grytan 100 meter nedanför.

Nyårsnatten firades med besök på samtliga tre backpackerställena samt en nattklubb, vilket var skoj. Jämfört med hemma så firar man nog inte riktigt lika hårt i Zambia.  

Det första vi gjorde då gryningen kom den första januari var att bli upplockade av det företag som anordnade forsränning för att bli transporterad till deras center, få frukost och bli förberedd för dagens forsränningsaktiviteter.

Vid forspaddling, forsränning osv. används en graderingsskala som sträcker sig från 1 till 6, den sträcka som vi ska åka genom har 10 forsar med alla de sex graderna. Men forsen med grad sex tillåts vi inte åka genom utan vi får snällt kliva i land och promenera förbi. De kan inte släppa lös ett par förvirrade, slapphänta turister nedför en sådan fors även om det ombord i varje båt finns en erfaren ledare. Vid högvatten är ingen fors genomfarbar enligt informationen vi fick.

Vi startade precis nedströms den kokande grytan där Victoriafallet dumpar drygt 1000 m³ vatten per sekund. Här hade vi ett brett stycke flod, ett par hundra meter bred, som tog emot en hel del vatten och skapade en kraftigt strömmande fåra i mitten som 300 meter nedströms kraschar in i bergväggen då floden gör en tvär högerkurva.

Följande två bilder är tagna från den stora bron och visar den aktuella delen av floden. När bilden togs fanns inga båtar i vattnet men om det gjorde detta så hade de bara varit små prickar på det mäktiga vattnet.

 

Vi kom alltså ner längs den gula linjen på bilden ovan för att kliva i gummibåtarna och påbörja dagens skojiga aktiviteter.

Vi åkte runt i bakvattnet under 30 minuter, 300 meter uppströms, sakta ut mot strömfåran, längs med kanten på strömfåran, 300 meter nedströms, ut i bakvattnet och uppströms igen för att öva in rytm och kommandon som krävs för att kunna påverka sin position i forsen.

Vi var sammanlagt sex gummibåtar med cirka 8 personer i varje, samt ett antal forspaddlare i enmans kajaker som med mindre farkost men mer kompetens assisterade vid kapsejsning och förlorade paddlar. Trots detta var det gott om plats i den stora floden där man känner sig som en liten räka i golfströmmen.

För att inte krascha in i bergväggen 300 meter nedströms krävdes det att vi tog oss igenom den 15 meter breda strömfåran i mitten, över till andra sidan och det lugna vatten som uppehöll sig där.

En av båtarna kände sig redo och attackerade den övre biten. Med en väldig fart accelererade de nedströms samtidigt som de kämpade för att ta sig över strömfåran, de kom närmare och närmare den vrålande punkt där vattenmassorna brakar in i väggen och tvärt svänger höger. Det fanns inte en chans att de skulle hinna över och med skräck i ögonen for de in i väggen där båten mosades i de våldsamma krafterna. Under ett par sekunder var de helt försvunna i vattenmassorna men den uppblåsta gummibåten poppade strax upp till höger. En efter en poppade de sedan upp som korkar en bra sträcka nedströms…

Plötsligt upphörde vi med lekandet, och ägnade oss helhjärtat åt att öva in en bra rytm i paddlandet enligt ledarens instruktioner.

Men nästan alla båtar slog runt i denna fors. När min båt slog runt förlorade jag greppet om både båt och paddel. Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner utan man for runt som i en skenande tvättmaskin för att tillslut med flytvästens hjälp poppa upp i lugnare vatten där man kunder orientera sig och simma till båten. Denna fors var lite som att vakna upp av en käftsmäll men så småningom lugnade hjärtat ner sig.

Det hela filmades av personalen så att de kunde kränga en DVD skiva för 30 dollar efteråt. Här finner ni videosnutt från fors nummer sju, ”Gullivers Travels”, grad 5, en lång och tekniskt svår fors.

Forspaddling med en enmanskajak måste vara fantastiskt skoj då man lärt sig manövrera sin farkost, läsa forsen och bemästra sin nedfart. Med dessa kunskaper är man bara rädd mycket korta perioder och varje fors blir en utmaning som har extremt välbefinnande som belöning. Lite av en grundbult i många upplevelsesporter, att uppnå färdigheter som gör att man kan lita på sig själv och sin förmåga, känna trygghet och därmed hantera sin rädsla vilket gör det möjligt att koncentrera sig på vad man gör.

Den fjärde dagen i Livingstone hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till Lusaka. Denna gång skulle vi hoppa av strax innan Lusaka för att lifta ner de 10 milen till Lake Kariba som är en sjö, också den är en del av Zambezifloden.

Lake Kariba är nästan exakt lika stor som Vänern (5580 km² / 5648 km²) skillnaden är bara den att Lake Kariba är en konstgjord sjö. Den utgör nämligen en reservoar för de två vattenkraftverk (ett kraftverk på Zambiasidan och ett på Zimbabwesidan) som ligger i den östra änden av sjön. Här finner man en kraftig fördämning i form av en 128 meter hög, 600 meter bred dammvägg som med sin cirka 20 meter tjocka vägg håller 180 600 000 000 m³ vatten i schack. Stod färdig 1960, mäktig skapelse.

Vi stannade en natt i den lilla byn Siavonga, granne med dammväggen.

Dagen efter åkte vi minibuss till Lusaka och spenderade en natt där. Efter ytterligare 12 timmar i buss med ett antal byten rullade vi in i Lilongwe och var hemma igen, trevlig nyårsledighet, skål.

Annandag jul är ingen nationell helgdag i Malawi och tillvaron är tillbaka i vanlig ordning igen. Jag har mest gått på tomgång denna helg och bara tränat, skrivit lite dokument, lekt med hundarna samt kollat på film. Hannes har skrivit jobbansökningar inför hans hemresa till Tyskland i april.

Imorgon måndag reser vi till Zambia, grannlandet för att spendera nyårsledigheten vid Victoriafallen. (Svensk Wikipedia här) 

Vår plan är att resa med buss och lämna våra bilar hemma. Det är cirka 115 mil från Lilongwe här i Malawi till Livingstone i Zambia.

Vi startar i Lilongwe med minibuss som tar oss till Mchinji, vidare med taxi till gränsövergången, vidare till fots över gränsen, vidare med taxi till Chipata, vidare med stor buss till Lusaka (Huvudstaden i Zambia), övernattning, vidare med stor buss till Livingstone som är vårt slutmål.

Sist Jessie, vår Malawiska kompis som vi hyr rum hos, reste till Lusaka med buss, så hade en vägbro kollapsat och de fick stiga av bussen för att vada över floden, upp på andra sidan och kliva på en annan buss.

Livingstone, som ligger 10 km från Victoriafallen, fungerar som utgångspunkt för alla turister som ägnar sig åt någon av alla de aktiviteter som finns att göra i och kring Victoria fallen. Detta turisttäta ställe erbjuder aktiviteter som forsränning, båtfärder, kajakuthyrning, ridutflykter med häst, bungyjump, repellering, kingswing, helikopter färder, elefant och lejonsafari etc. Alltså de mesta man kan förvänta sig vid ett afrikanskt turistmål.

Det kan nog vara skoj att leka av sig där i ett par dagar över nyår och troligtvis så struntar vi i Zimbabwe som vi tidigare haft planer om att besöka. Vi satsar på kvalitet utan att behöva planera allt i detalj, istället för att spendera all tid på vägarna.

Jag kan givetvis inte garantera uppdatering av bloggen denna tid men vi planerar att komma tillbaka till Lilongwe och Malawi ett par dagar in på det nya året.

Har nu varit i Malawi i snart fyra månader, och har bara drygt två månader kvar, fantastiskt. Jag ser fram emot att få komma härifrån även om det är betydelsefulla saker som man pysslar med här nere. Malawierna själva kan inte resa härifrån och det flesta är stolta över sitt land. Jag har lite dåligt samvete för att jag längtar hem så mycket då jag känner mig självisk och inte vill överge de utsatta individerna som lever här. Situationen kan ibland kännas övermäktig då det är så mycket som måste förändras för att det ska bli en utvecklad nation istället för ett utvecklingsland. Men vi får aldrig ge upp och förmågan att hålla liv i glöden hos alla som arbetar i dessa länder är lika viktig som att andas, dricka vatten och äta.

Lilongwe måste vara gatuhandlarnas stad då de finns överallt. De finns i alla större vägkorsningar, kring parkeringsplatser, i trafikljusen, kring marknaden, utanför banken etc. vilket både är positivt och negativt.

Det är ju jättehärligt att bara stanna till, på väg hem från jobbet, och köpa en solmogen Ananas innan man kör in i kvarteret där man bor. Och i regel är det inte dyrare än på marknaden nere i Old Town.

Men det kan också vara jobbigt då man gör ärenden och mellanlandar i bilen. Ofta så tar det en minut innan man kommer iväg om man packar in varor eller pysslar i ordning med småprylar. Det som då sker är att en efter en ställer sig bredvid och knackar på rutan. Tillslut har man kanske fem stycken som även om man säger ”nej tack” ”kanske imorgon” eller liknande så fortsätter de att tjata.

Och att köpa dagstidningen eller ”airtime” till mobilen som man regelbundet gör är ju fantastiskt smidigt då man bara stannar vid vägkanten när man ser en kille som säljer detta.

Sen har vi också en speciell vägkorsning där de säljer smådjur, typ kattungar, hundarvalpar, kaniner, fåglar etc. Många gillar inte detta men det är tragiskt nog bra business för dem. Häromdagen då jag åkte där förbi så såg jag en kille som hade en hundvalp i höger hand samt en kattunge i vänster. Dessa står han och håller upp med framsträckta armar hela dagarna. Hundvalpen var lite sprallig och mannen använde då kattungen som tillhygge för att läxa upp hundvalpen.

Alla försöker de att klara dagen i denna del av världen där det finns gott om bananer men få som glider fram på skalen.

Hundarna hoppar över julottan, tar det lugnt och belastar inte sina fyra tassar i onödan.

JULAFTON, jepp så är det. Vi var 12 personer som träffades hemma hos Julia i hennes hus för att äta en julmiddag och fira jul tillsammans. Vi hade också köpt varsin julklapp som lades i en julklappssäck så att alla fick en julklapp under kvällen.

Jag fick en flaska lokalproducerat Guavavin

Det första numret av Malawi Nutrition Bulletin är nu färdigt men jag kan tyvärr inte delge er dess innehåll då den först måste bli officiell och utgiven här i Malawi. Detta skulle ha skett tillsammans med ”the launch of the National Nutrition Policy and Strategic Plan (NNPSP)” den 19 december men det var något strul med NNPSP och den ska nu bli officiell i slutet av januari. Vi kommer nog att ge ut Malawi Nutrition Bulletin innan dess, när jag vet så meddelar jag er.

Det känns skönt att ha den färdig och även om det varit ett tungrott projekt så är båten nu sjöduglig och kommer att glida lättare och lättare på vattnet då vi tillsammans bygg upp resurserna som kan ta publikationen vidare på denna ocean. Jag kommer troligtvis inte vara i landet då nästa nummer blir färdigställt men jag ska se till att rigga storseglen ordentligt innan jag lyfts av.

Jag har försökt att få tag på US-dollar till Zambiaresan men faktum är att Malawi är rensopat på utländsk valuta. Vi får helt enkelt åka till gränsen ändå för att se om det går att få visum och inträde i landet. Visumet kostar 50 US-dollar och gränsen ligger bara en timme från Lilongwe så vill de inte släppa in oss så struntar vi i Zambiaresan.

Det har inträffat ett antal jordbävningar i norra Malawi. Jag tror dock inte att det är en stor internationell nyhet men för många individer är det en katastrof. Presidenten har nu till och med utlyst kristillstånd som gör internationell hjälp möjlig. Bilderna är från dagstidning ”The Nation”.

Åt ananas till frukost denna morgon och ni vet ju hur goda de är;)

Tyvärr så har internet inte fungerat på jobbet under hela veckan. Ibland begriper man inte hur saker och ting kan krångla så mycket som det gör här i Malawi. Lite väl underutvecklat för det moderna samhället och hur det fungerar, då ström och internet är rätt viktigt för många. Men för att vara lite positiv så tillhör vår byggnad de 10 % som har en relativt bra uppkoppling här i Lilongwe, det finns många som har det mycket värre. Och internetuppkoppling i hemmet har vi också då Mitchell, den Malawiska killen som också bor i huset, arbetar på Skyband, en av Malawis största internetleverantörer. Många vänner har inte tillgång till internet i hemmet, så jag hade bra med tur då jag hittade mitt boende.

Är i behov av US-dollar då jag, Hannes och en tredje person från Zimbabwe ska åka till grannlandet Zambia efter julhelgen. Jag hoppades att man kunde köpa denna valuta på banken men då var man visst tvungen att ha ett bankkonto vilket jag inte har. Det enda alternativet är då valutaväxlingskontoren, typ Forex liknande. Grejen är bara att de har en kurs på 186 Kwacha för en dollar och banken har 147 Kwacha, rätt stor skillnad och naturligtvis så tar de inte VISA-kort så det blir till att ställa sig i uttagsautomaten och plocka maxbeloppet x antal gånger. Ska fråga Jessie om hon vill växla på banken, dock nästan för mycket att begära då det är en extremt långsam procedur att göra bankärenden i Malawi.

Julafton om två dagar, känns konstigt, ingen julkänsla direkt. Har jag sagt tidigare vad jag ska göra på julafton? Vi är ett litet gäng som är kvar i Malawi och vi ska vara hemma hos Julia, den finska tjejen. Var och en ska ta med sig en julrätt för att skapa ett julbord. En julklapp för max 1000 Kwacha (50 SEK) ska vi också ta med, jag tror att jag ska köpa ett sällskapsspel om jag hittar det.

På följande bild, menar de den stackars kycklingen eller saltet?

Även om det är ett u-land så finns det ju många positiva saker. De frukter och grönsaker som man finner här är fantastiskt fina och goda. Mangon har jag pratat om tidigare men idag tillägnar jag bloggen till Ananasen.

Det är säsong nu och även om de gått att finna dem under hela min vistelse här så finns det nu ett överflöd med extremt söta Ananasfrukter. Dom är så söta att när de ligger i stånden på marknaden så surrar det ett moln av getingar och bin kring dem. Tunga och sprängfyllda med vätska, så mycket att de blöder söt saft.  Lite billigare nu, cirka 100-150 Kwacha (5-8 SEK) styck beroende på storlek. När man kommer tillbaka från andra ärenden så luktar det fantastiskt i bilen.

Och smaken är som sagt underbar. Uppskuren i fina bitar, man biter in och munnen fylls av söt ananassaft. Man får tugga försiktigt och svälja saft allteftersom för att inte drunkna. Sen får man ta några djupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig, och förbereda sig på nästa bit. 

Om inte detta gör er sugna på Ananas så kompletterar jag med ett par bilder för att understryka den verklighet som jag lever i.

En lugn helg med blandade aktiviteter. Genomförde ett träningspass på cykeln under lördagsmorgon. Upptäckte torrsprickor där slangen tittar fram på mitt bakdäck. När jag köpte cykeln var bakdäcket helt nytt, köpt i Lilongwe. Vet inte om det är klimatet, dålig kvalitet på däcket eller en kombination av de två alternativen som orsakat sprickorna. Cykeln står inomhus om dagarna och jag har bara använt den en, två gånger i veckan, jag får väl köpa ett nytt däck att slänga på.

Regnsäsongen har sakta börjat infinna sig, dock försenad och enbart med sporadiska skurar än så länge. Mer insekter förekommer nu när det är fuktigare, och en speciell typ som svärmar nattetid är helt galen i belysning. De liknar termiter, fast med vingar och kanske är det termiter som går igenom ett steg i sin levnadscykel?

Vår nattvakt, Medison Chakudya (försök säga det fjorton ggr på raken i snabb takt) gillar dem. Han var helt uppspelt en kväll när vi kom hem. Medison kan ingen engelska så med vilt gestikulerande armar tog han oss runt huset för att visa sin källa till glädje. Han hade lyckats samla in en hel balja med dessa insekter som han sen äter till Nsima (Majsgröten). Han sålde också en del av dem, dagen efter, på marknaden för 200 Kwacha (cirka 10 SEK). Hans månadslön är 6000 Kwacha (Cirka 300 SEK) så han kan dryga ut sin månadslön på detta sätt. Hundarna gillar också dessa insekter men än så länge har jag inte smakat dem och jag kommer nog inte göra det heller :I

Bara rutinmässiga arbetsinsatser idag utan något som får pulsen att slå snabbare eller oregelbundet. På väg hem från gymmet såg jag en död hund liggandes på vägen med likstela ben rakt upp i vädret, en relativt vanlig syn. Troligtvis blir det påkörda nattetid då det springer runt lösa hundar överallt på vägarna, något man inte ser i samma utsträckning på dagarna.

Åt god friterad banan till kvällsmat, matbanan, ni vet de stora gröna. Det är en hel del friterad mat i det Malawiska köket så man får vara försiktig med de energitäta godbitarna då det är begränsad fysisk aktivitet om dagarna jämfört med min livsstil som jag har i drömmarna nattetid.

Inga speciella planer för denna helg men nästa helg, i dessa bränslebristtider, blir det kanske en cykelutflykt till Bunda mountain. En finsk kompis har en hel del klätterutrustning som kan vara skoj att leka med på sydsidan och de klippväggarna som finns där. Dock troligtvis en besvärlig historia då vi säkert blir tvungna att repellera från toppen för att nå en möjlig linje att klättra, men skoj att bara hitta på något.

En tripp till Zambia för att njuta av Victoriafallen vill vi också realisera under jul och nyår.

Tänker på hur det ser ut hemma i Sverige nu? Snö i nästan hela landet har jag förstått. Och en julhandel som bara accelererar för varje dag i en vackert utsmyckad stad. Malawierna firar också jul men inte riktigt på samma sätt. Någon särskild julhandel är det inte tal om och givetvis inte någon utsmyckad stad. Om jag förstår det rätt så samlas familjen på juldagen för en gemensam julmiddag. Utöver detta ett par besök i kyrkan men mycket mer än så är det ingen som berättat för mig.

Tresór, den tolvåriga dottern i huset låter ofta delar av hennes skolarbete ligga framme på köksbordet och det är svårt att inte läsa lite ibland. Jag tyckte det var lite rörande då det skriver om utvecklingsländer, industriländer, skillnaden och varför världen är som den är. Hon skulle slänga anteckningarna så jag frågade om jag fick fotografera som minne och eventuellt visa mina vänner hur man arbetar i skolan här. Hennes skola är dock en av de finare och kan nog inte representera en typisk skola i Malawi. Hur som helst finner ni några av anteckningarna här nedan.       

(Har for narvarande stora problem med internetuppkopplingen bade hemma och pa arbetet)

Gick upp klockan 05:00 idag för att jaga rätt på bensin. Jag visste att en bensinstation hade fått en leverans kvällen innan så jag hade förberett frukost som jag kunde ta med mig i bilen och äta undertiden som jag väntar i kön. Det var en underbar dubbeläggmacka och till detta uppskuren fantastisk söt ananas då ananassäsongen nu också ”kickat” in.

Väl där kunde jag konstatera att all bensin hade gått åt till de massiva köerna dagen innan då denna station hade öppet till 00:00 (så jag uppgav fel igår då jag påstod att allt stänger kl 18). Hur som helst hade tre stationer till fått leverans men jag visste inte exakt vilka, då det finns uppskattningsvis ett 20-tal bensinstationer i Lilongwe.

Nålen på bensinmätaren slokade mer än en maskros under sensommaren så jag måste finna bensin annars får jag överge bilen vid vägkanten med allt krångel det innebär. Jag hade tur och hittade en station med 10 köande bilister, klockan var 05:40 och de öppnade klockan 06:00. Strax efter klockan 6 hade jag full tank igen, 36 liter, som sist räckte 49 mil, drygt två veckor. När jag åkte hem från arbetet idag såg jag bara en station med bränsle kvar och givetvis massiva köer.

Mötet med the Editorial Board gick bra idag. Jag kommer inte vara sysslolös de kommande dagarna i alla fall. Men visst, det är bra att vi är kritiska och granskar det inlämnade materialet noga. Men lite frustrerande då vi nu ändrat och reviderat varje artikel x antal gånger. Först med författaren, sen med the Writers Group plus författarna och nu med the Editorial Board.

Det känns som om vi gjort dubbelt arbete då en del av de ansträngningar som gjordes i the Writers Group nu ändå ändras. Sen har vi format, utseende, ordningsföljd på artiklar, bilder etc. som också ändras fram och tillbaka, inte helt effektivt men ett bra produktionssystem kommer nog på sikt utvecklas av detta. The Writers Group finner vi på bilden nedan och det ”vita fåret” går inte att ta miste på.

Blev idag färdig med det slutgiltiga utkastet för säkert femte gången. Nu får det inte komma fler eftersläntrare som vill ha information publicerat. Imorgon träffas the Editorial Board och jag ska presentera publikationen.

Ni får ursäkta mig för att jag tjatar om bränslebristen men den är så central i allas liv här nere för tillfället. Denna morgon fick jag nys om en bensinstation som skulle få bensin under eftermiddagen. Det skedde också kunde jag snabbt konstatera då det nästan var tomt på vägarna när jag lämnade kontoret kl 15. De hade alla köat upp vid denna bensinstation och det var den längsta kön jag sett hittills… Millitär fanns på plats för att behålla ordningen och stämningen var lugn och städad. Jag hade inte tid att ställa mig i kön vilket jag gjorde rätt i då jag senare fick höra att Hannes kollega fått köa i fem timmar för att få tanka.

Min plan just nu är att gå upp imorgon klockan 05:30 och ansluta mig till någon kö. Antagligen har folk parkerat sina bilar utanför de stationerna som har fått bränsleleverans, det är så det har gått till tidigare. Alla mackar har öppet från klockan 06 till 18. Allt stänger för övrigt klockan 18 förutom några få barer och restauranger förstås.

I bildväg skildrar jag idag vardagen för de ekonomiska brottslingarna i Malawi, de hängs ut i dagstidningarna, dock inte dömda i domstol så vitt jag vet.

Ingen bensin i sikte, kan bara använda bilen imorgon också, sen blir det till att hitta en annan lösning.

Fick in en del material igår och idag till publikationen, bättre sent än aldrig tydligen. Försöker att pussla in detta utan att få för många sidor. The launch of the National Nutrition Policy and Strategic Plan kommer inte att ske på fredag fick jag information om idag. Det är ofta som spikade datum får ändras när det närmar sig av olika skäl. Allting går mycket långsammare här än vad man är van vid som sagt. Kanske skjuts nu också sjösättningen av Malawi Nutrition Bulletin upp, men det hade varit fint att kunna ge ut den innan julledigheten, kan inte se något bättre scenario. På torsdag träffas the Editorial Board för första gången för att inspektera det slutgiltiga utkastet.

Efter morgonlöpningen hinkade jag i mig en läsk faktiskt, på verandan i morgonsolen. Och vårt lilla zoo till trädgård levde upp till sitt smeknamn då den lät en hyfsat stor skalbagge komma lufsande i morgonbrisen. Har aldrig sett en större skalbagge…större än en standardmus till datorn.

Lustiga små fötter hade den också.

 

Nu har jag varit frisk i ett par veckor vilket är fantastiskt härligt. Jag återfår styrkan och träningen går bättre och bättre. Jag har återhämtat några av de förlorade kilona och jag har ju ett antal utmaningar att se fram emot under år 2010. Kan bjuda på ett minifoto som visar dagsformen.

Lördagen bjöd på en Finsk julmiddag hemma hos Riika och Juha. Vi var cirka 10 personer som var bjudna hem till detta Finska par som också bor här för tillfället.

Hannes hade sin lilla födelsedagsfest på söndagen och ännu mer god mat intogs. Mitt bidrag var Lussekatter som jag bakade innan gästerna kom. Regnsäsongen är kraftigt försenad i år och vi hade soligt väder så därför blev det grillning i trädgården. Det var mest tyska gäster samt en och annan Malawier, cirka 20 personer inklusive vi fem i huset. De som inte smakat lussekatter förut tyckte det var spännande och alla gillade dem.

Festen började klockan 16 och var tänkt som en kort enkel sammankomst för att fira Hannes men det slutade med berusning, dans på verandan, diverse spontana lekar, utmaningar och konster. Kom i säng vid halv ett och de flesta skulle jobba dagen efter… Men skoj var det.

Måndagen var rätt seg men jag fick en del gjort. Bränslebristen pågår fortfarande och för någon dag sedan då jag rapporterade att köerna upphört berodde det på att bränslet var helt slut på alla stationer. Som jag nämnt tidigare får man höra många teorier om varför det är på detta vis och en besvärlig del som gör att man känner sig otrygg är den brist på korrekt information som når ut till allmänheten. Det är nu helt klart för mig att makthavarna ljuger systematiskt om situationen och orsaken till det. Man har ingen aning om vad som händer eller kommer att hända.

 Hannes fick ett internmail från sin arbetsgivare som hävdade att Malawi kommer att få sporadiska bränsleleveranser i två veckor till efter det så blir det totalstopp under två månader… Vi får se vad som händer… Min bil har bara bensin för två dagar till, så jag jagar bensin för fullt nu.

På lunchrasten kollade jag på en av BBC productionerna med Ray Mears, eftersom jag saknar klättring, utmaningar och upplevelser i ren natur. Med risk för att bli nördstämplad lägger jag ut en länk till avsnittet som jag tittade på idag.

http://www.youtube.com/watch?v=JCkT8cwJPZM

Idag kunde vi presentera det slutgiltiga utkastet denna nutritions bulletin, så vi klarade deadlinen.

The Writers group har nu gjort sitt och the Editorial board, som än så länge bara finns på papper, hinner nu ha ett möte innan vi sjösätter publikationen. Vi har bestämt att sjösättningen ska äga rum på fredag nästa vecka då även den nya NNP (National Nutrition Policy) får vatten under sin köl under en del uppståndelse. Förhoppningsvis blir det synergieffekt på uppmärksamheten, och vi slipper samtidigt att leverera en prematur.

Frågade några kollegor idag om vart man kan hitta Saffran i Lilongwe. De visste väldigt lite om Saffran konstigt nog, det finns en hel del Indier i Lilongwe och visst används Saffran i det Indidka köket? Om det fanns någon butik som hade det, så var det Tutla nere i Old Town.

När jag kom in i butiken så satt det en skäggprydd indier bakom disken och räknade pengar. Som många andra butiker i Old Town drivs denna av en Indisk affärsman som i sina traditionella indiska vita kläder är kung i sin butik. Alltid med en rejäl arbetsstyrka av svarta fattiga Malawier som gör allt arbete medans ägaren räknar pengar, ha ha, skojig syn men samtidigt en smula tragiskt.

Mycket riktigt så hade de Saffran, 500 Kwacha (cirka 25 SEK) för en påse. De luktade som underbar Saffran och jag hoppas att kvalitén är bra. Jag är inte expert på det men jämfört med den Saffran vi har i Sverige så var denna mer grov i texturen, nästan som finmald tobak. Misstänker att den i Sverige förfinas och renas mer från onödiga växtdelar kanske. Denna påse är märkt med 100 gram men det är nog närmare ett gram om man ska vara realistisk. Tittar man noga på bilderna nedan så ser man också ett hårstrå i påsen som man får på köpet, nog från en Indier eftersom det är rakt.

Internet fungerar inte hemma i vårt hus för tillfället så jag kan inte garantera en uppdatering av bloggen denna helg.

Det känns som om jag har kontroll över läget, vi ska kunna distribuera ut denna Malawi Nutrition Bulletin innan jul. Jag har dock haft och har en del problem denna vecka då kommunikationen med samarbetspartners varit mycket svår på grund av krångel med både internet och telefon. En del kontor här i Lilongwe har bara fungerande internet sammanlagt en dag i veckan, helt galet.

Nedan ser ni framsidan som fortfarande inte är helt färdig då det saknas bilder samt att texten ska revideras mer.

 

Hannes fyller år på söndag, då blir det lite bjudning här hemma. Jag har lovat att baka lussekatter men jag har inte börjat leta efter Saffran ännu…! Mamma skickade ju ner ett paket med lite grejor bland annat Saffran men det har inte kommit fram, så man kan inte lita på postgången tyvärr.

Ni har inte sett mitt körkort, här nedan är det. Man måste ha ett körkort utfärdat i Malawi,men har man ett utländskt körkort så behöver man inte göra något förarprov eller liknande. Ni som följt denna blogg vet att om man inte har tagit körkort överhuvudtaget så kan man köpa ett för 20 000 Kwacha (cirka 1000 SEK) på det korrumperade trafikkontoret

Jag fick idag tillbaka min 20 000 Kwacha (cirka 1000 SEK) som uttagsautomaten stal från mig igår. Klockan åtta på morgonen gick jag in på banken för att träffa ”the manager”. Han var tillgänglig och jag kunde berätta om incidenten då bankens uttagsautomat snuvade mig på pengarna, samtidigt lämnade jag över ett brev med händelsebeskrivningen. Och bara två timmar senare så levererade bankchefen pengarna personligen till min arbetsplats på FAO kontoret.

Det är fortfarande bränslebrist i landet men jag kan se en liten bättring då de desperata köerna inte syns till längre. Kanske har alla lyckats fylla upp sin tank nu. Själv har jag lite mindre än halv tank kvar så snart får jag börja jaga.

Elektriciteten har faktiskt fungerat hyfsat bra den senaste veckan med enbart två, tre avbrott. Vattendistributionen har däremot fungerat sämre med ett par avbrott, varav ett omfattande idag då vi inte haft vatten i kranen på hela dagen.

Bilden visar när Hannes handlar tomater och potatis längs vägen mellan Dedza och Lilongwe.

Nu är det en sådan där dag då jag har mer negativt att rapportera än positivt… Det gillar jag inte, det skapar ingen bra atmosfär.

Hur som helst skulle jag ta ut pengar i uttagsautomaten denna morgon. Maxbeloppet är 20 000 Kwacha (cirka 1000 SEK) vilket man då får i 40 stycken 500 Kwacha sedlar, den högsta valören. När luckan öppnas och pengarna ska titta fram så hände ingenting. Jag böjde mig ner och fick se pengarna 2-3 centimeter in i den lilla öppningen men omöjligt att få in fingrarna för att nypa tag i bunten, sekunden senare stängdes luckan.

Jag vill inte vara negativ men jag insåg att det åter igen var dags för krångel. Efter att ha tillkallat en vakt som står utanför banken gick jag in i byggnaden för att förklara mitt ärende. Samtidigt var min automat ”Ur funktion” men det fanns tre stycken till så jag oroade mig inte mycket. Jag fick träffa Mr Stanley Dzikanyanga som förklarade för mig att jag måste kolla mitt saldo på kontot för att säkerställa att transaktionen skett. Och jag försökte vänligt men bestämt att förklara för han att han istället borde be ett par servicekillar knalla bort till automaten 20 meter längre bort för att konstatera att 20 000 Kwacha hakat upp sig i utmatningsmekanismen men icke…!

Jag bad om att få låna en internetansluten dator för att visa mitt saldo och transaktionen, men det gick inte. Det var bara för mig att åka bort till FAO-office, skriva ut ett papper från min internetbank och åka tillbaka. Men inte heller denna gång kunde han hjälpa mig, utan bad att få återkomma under dagen då de räknat igenom pengarna som finns i automaten. Tillbaka på FAO-office fick jag äntligen lite arbete utfört. Dagen gick men Stanley ringde aldrig, så innan stängningsdags åkte jag bort till banken en tredje gång och frågade om statusen på ärendet. Han bad om att få återkomma imorgon då han inte löst problemet för tillfället.

Det har hänt att jag i dessa situationer blir ursinnig, skäller ut dem och förklarar att det är oacceptabelt men jag har lärt mig att det inte funkar, speciellt inte på de som anser sig vara viktiga och har en fin titel, de gör allt för att göra dit liv outhärdligt efter en sådan sak. Så denna gång skötte jag mig exemplariskt men bevisligen så funkar inte detta heller.

Jag har nu skrivit ett brev med en händelsebeskrivning som jag ska leverera till bankchefen imorgon. Händer det inget då så får jag undersöka om det går att polisanmäla händelsen.

Bränslebristen har nu krävt sina första dödsoffer. I ett samhälle 10 mil utanför Lilongwe skulle tre unga killar hjälpa en strandad bilist utan bensin, som det hette i tidningen, men jag tror nog att de sålde bensin dyrt på svarta marknaden jag… Hur som helst skulle de hälla över från en 25 liters dunk till en femliterdunk. De stod i ett mindre hus utan elbelysning, och det hade ett stearinljus för att se vad de gjorde… Man tror knappt att det är sant när man läser det… Två av killarna blev brända till oigenkännlighet och en lyckades ta sig ut ur huset med brännskador.

I norra Malawi har de haft ett antal jordbävningar de senaste två dagarna, den starkaste 5,9 på Richterskalan. Men så vitt jag vet finns det inga omkomna utan bara skadade. Jordbävningar är mycket ovanliga i Malawi.

Bilden visar en vacker ödla från vår trädgård, med samma färg och utseende i ansiktet som jag har haft under dagen.

Jag har tillräckligt med material för att fylla denna Nutrition Bulletin men jag är inte helt nöjd med den bank av information som jag nu jobbat upp. Några viktiga informationsbidrag saknar jag och jag försöker nu denna vecka att kratta ihop det bästa av det bästa även om jag samtidigt ringer till de som lovat mig material. Den lilla perfektionisten i mig tycker att jag skulle arbetat hårdare med informationsinsamlandet.

Visst kommer det att bli ett bra resultat men jag hade siktat lite högre. Ruth, min handledare, som jag pratar med ett par gånger i veckan säger att det kommer att ta ett antal nummer innan publikationen etablerat sig. Det finns många olika typer av kompetens i landet men ofta är det fel kompetens enligt Ruth som tar Department of Nutrition, HIV and AIDS som exempel och hävdar att det av 20 personer bara finns tre, max fyra, som har rätt utbildning för sitt uppdrag. Detta speglar hela Malawis regering enligt Ruth som är lite bitter över att hon får göra många människors jobb.

Trädgården där hemma börjar förvandlas till ett Zoo då vi upptäcker nya djur nästan varje dag. Mest ödlor, spindlar, kackerlackor, grodor, paddor, ormar, termiter, tusenfotingar och annat småvilt

Här ser vi en lustig varelse som enligt vissa är giftig, enligt andra ofarlig, en dryg decimeter lång.

Bunda mountain ligger också mycket nära Lilongwe men visade sig vara ännu mindre än Nkoma mountain. Uppskattningsvis bara 300-400 höjdmeter att vandra men man kan ju inte bara ligga hemma en söndag, sol har vi inte brist på direkt.

Stackars Tiny, den ena hunden som Jessie har här hemma i trädgården som vakthund!? Är en smula trakasserad av Rusty som är större och mycket avundsjuk. Så idag valde vi att ta med Tiny på denna utflykt så han kunde få lite semester från Rusty.

Något som jag har velat fota ett bra tag är alla cyklister med sina jättelass på pakethållaren, men än så länge har inget bra tillfälle dykt upp… Det känns lite galet att bara ställa sig rakt upp och ner på vägen och fota en stackare som kommer kämpandes men innan jag reser hem så får jag göra en ansträngning.

På väg till Bunda mountain såg vi bland annat en cyklist som hade en säng på sin pakethållare. Andra saker man kan se är:

•  Ett par tre-fyra säckar med grillkol, där varje säck är ca 100 liter.
• Tjocka buntar, minst 1,5 meter i diameter, med vassliknande växtmaterial, antagligen till olika hyddbyggen etc.
• Gigantiska korgar med Kassava, fyllda en bra bit över kanten med ett nät av snören som håller alla rötter på plats.
• Ibland ser man de som har en cykel på pakethållaren.
• Ett berg av ved som de staplat upp och med hjälp av stödpinnar sträcker sig upp över huvudet på cyklisten.

Allt kan transporteras på cykel i Malawi. För att hålla allt på plats surras det med tunna strimlor/snören som extraheras från gamla bildäck.

Väl vid Bunda mountain fick Tiny äntligen springa fritt och vara glad. Men vi fick bära honom med jämna mellanrum då han var rädd för höjder och okänt folk. På toppen fanns två personer som bad böner med jämna mellanrum, antagligen för att regnsäsongen är försenad. Det fanns enkla bivackbyggen som rymde en person och vi tror att de har folk här uppe dygnet runt för att gudarna inte ska känna sig ensamma.

Jobbade förmiddagen, ”dogshow”!? under dagen, biltvätt och gymmet på eftermiddagen samt matlagning på kvällen. Harriets, vår hushållerska, är hos sin syster som är sjuk i Malaria och ligger inlagd på sjukhus, därför valde jag att laga mat till hushållet idag.

Hundutställningen/tävling/agility anordnades av LSPCA (Lilongwe Society for the Protection and Care of Animals). Denna för närvarande ideella organisation har bara funnits sedan september förra året och jag har några vänner som är aktiva i den verksamheten.

Regnsäsongen har inte börjat ännu vilket oroar en del, det är nu som grödorna ska växa som bara den. Tobaksexporten har inte gett lika mycket pengar som beräknat. En del säger att Malawi är bankrutt. Bränslebristen gör att gödningsmedel som ska transporteras ut i landet ligger oanvänt på lager, presidenten beter sig märkligt och har nu alldeles för mycket makt enligt många. Han har bland annat infört en lag som ger polisen rätt att genomsöka folks hus utan något särskilt tillstånd. Det är faktiskt en oroande situation som råder.

De styrande säger att allt ordnar upp sig efter ett par dagar men efter nu tre till fyra veckor så tror många inte på detta… Jag tror mer och mer att vi ser början på en allvarlig kris nu. Om bränslebristen fortsätter under veckan så bekräftar det faktumet att man tappat kontrollen i Malawi… Vi får se vad som händer.

Imorgon blir det Bunda mountain för mig och Hannes, bara 40 minuter från Lilongwe, trevlig helg.    

Idag fick jag och Linny feedback och kommentarer på utkastet av Malawi Nutrition Bulletin. Många bra idéer på hur vi kan förbättra publikationen kom till vår kännedom. Dessutom har vi fortfarande ett par artiklar som skickas fram och tillbaka för revidering. Nästa fredag, om en vecka, ska vi ha en komplett Malawi Nutrition Bulletin som kan distribueras kort därefter.

Riktigt härligt med helg nu och Hannes kommer hem från fältarbete snart. Några tyska vänner vill ha med mig till ett ställe som heter Twiga men just nu är jag bara trött, var dessutom uppe 05:30 i morse för morgonlöpning innan hettan. Jag upplever det som att jag har förlorat en del av mitt ”flås”  och syreupptagningsförmåga då det är oerhört lite vardagsmotion i Malawi. Igår kväll när jag skulle sova så kunde jag inte sluta fundera på kommande arrangemang under 2010… Jag vet att min goda vän Oskar har multisporttävling på gång, som vanligt.

Idén som hindrade mig från sömn är att anordna ”Västkustracet”…! Hur smakar det mina tävlingsvänner…? Start i Halmstad, mål i Göteborg. Tre grenar, inlines, cykel och löpning. Från Halmstad till Falkenberg med inlines på den fantastiska kustvägen förbi Tylösand, Frösakull, Haverdal, Steninge Ugglarp osv. med havsutsikt hela tiden, typ 4 mil. Från Falkenberg till Kungsbacka på cykel, typ 8 mil. Löpning från Kungsbacka till Götaplatsen i Göteborg, typ 2,7 mil. Bansträckning nära havet hela tiden, lättränade grenar, kan kanske även tillåta stavar till inlines:en. Vi borde fixa det på runt 12 timmar, en lagom tävlingslängd.

Anna, Klara, Niklas, Oskar v K, Oskar S, Tom och alla andra, fundera på detta. Ni som inte vet vad jag talar om, och kanske är sugna på att delta, kan bli inspirerade här på Oskar von Krusenstiernas webbplats.

Följande bild togs igår och jag tror bestämt att en bensinstation har fått en bränsleleverans…crazy…¤

Intensiv vecka det här, nu när vi pusslar ihop själva bulletinen i datorn. Imorgon presenterar jag och Linny ett utkast för ”the Writers Group”. Efter mottagen feedback kommer vi att arbeta vidare för att kunna få den färdig innan mitten på december.

Bensin och bränslebristen fortsätter och det skrivs om det i tidningarna nästan varje dag. Och som jag nämnt tidigare så figurerar det många teorier. Malawi ligger inklämt i sydöstra Afrika med länder runt om på alla sidor, Zambia, Moçambique och Tanzania. Alla transporter måste gå genom dessa länder först. Vissa säger att leverantörer håller inne med bränslet för att känna mer pengar då priset förväntas stiga men den teorin har många nu förkastat.

Vad majoriteten nu hävdar är att det finns för lite pengar i landet, och att presidenten precis köpt ett nytt jetflygplan gör honom inte populär. Han gick på sin sista femårsperiod detta år och kommer inte kunna väljas om.

Problemen som nu uppstår är rätt allvarliga vilket inte är svårt att föreställa sig. Hela transportsektorn är handikappad, minibussarna (typ lokaltrafiken) passar på att höja sina priser ordentligt, en svart marknad för bensin har uppstått och mobiltelefonnät etc. slutar att fungera ibland då de frekventa strömavbrotten normalt backas upp av dieselgeneratorer. Själv minimerar jag bilkörandet och har för tillfället tre fjärdedelar kvar i min tank efter jag lyckats komma över bensin häromdagen.

Men det är Mango säsong nu, vilket gör mig glad . Fantastiskt söta Mangosar slinker ner i min mag-tarm kanal nästan varje dag. En Mango kostar 30 Kwacha (cirka 1,50 SEK) MEN jag ska faktiskt sluta köpa Mangosar…!

Då undrar ni säkert varför ska jag sluta köpa dessa juveler…? Mango är en av mina favoritfrukter som jag dyrkar likt gudar. Jo, det är nämligen såhär att jag gjorde en trevlig upptäckt idag.

Vi har ett Mangoträd i trädgården!        

Nu börjar man känna hettan inför deadlinen som närmar sig. Den första nu på fredag då jag och Linny ska presentera ett utkast av det första numret av Malawi Nutrition Bulletin. Det är ett evigt korresponderande med olika utvecklingspartners till Malawis regering vars representanter förser oss med nutritionsrelaterade nyhetsartiklar att publicera. Dessa artiklar får oftast kortas ner, sammanfattas, och faktagranskas en smula för att sedan skickas tillbaka för att godkännas eller revideras en gång till.

Sen är det ofta flera organisationer och ministerier som är inblandade i samma projekt vilket skapar artiklar som ibland berör samma projekt men ur olika synvinklar…!? Informationen ska vara neutral, saklig och oberoende samtidigt kan det vara känsligt hur man formulerar sig i artiklarna då finansiärer gärna vill ha credit, erkännande och beröm.

Avancemanget framåt med att sätta ihop själva bulletinen i datorn går långsammare än beräknat. Jag skulle säkert kunna slänga ihop det som nu är kvar på en arbetsdag, men min Malawiska kollega ska lära sig programmet för att säkerställa att produktionen även fortsätter efter min hemresa. Så med stort tålamod sätts mina pedagogiska färdigheter på prov då vi tillsammans nu bygger publikationen.

Ja ja, det ska nog bli bra detta, här kommer ett par exempel på hur det ser ut just nu och hur det kan komma att se ut.

Nu glömde jag än en gång att ta med mig PDF-filen från kontoret. Hemskt vad glömsk man ska vara… tänkte visa er ett utkast på Malawi Nutrition Bulletin.

Julen närmar sig och jag brukar alltid baka lussekatter så det måste jag göra här också förstås. Min mamma har skickat ner Saffran och resten av ingredienserna finns här. Ska bli spännande att se vad de andra tycker om detta, tror inte att de har något liknande. Hannes fyller år den 13 december så jag tänkte vänta till dess med baket.

Under jul och nyår blir det cirka två veckors ledighet. Hannes och jag har idéer men inte spikat något. Gränsen till Zambia ligger rätt nära och vi funderar på att ta oss till Lusaka som är huvudstaden i Zambia. Därefter vidare till Victoriafallen för att spana in ”den dundrande röken”. Sen har vi en hel del nationalparker med intressanta djur men eftersom det är regnsäsong då så kan det vara svårt att hitta djuren då de inte behöver besöka vattenhålen lika ofta.

Hannes har en bekant i Harare, Zimbabwe som ligger strax söder om Zambia så där har vi ett resmål till, vi får se hur det utvecklar sig.  

Bilderna är från Mulanjeresan, en av de som bär ner cederträ, barfota, han har fötter som en elefant. Fotfil hade man inte kommit långt med utan en riktigt grovkornig sliprondell på en vinkelslip hade man fått ta till.