silenhag.se

Jag vet att det finns byggnadsarbetare som läser denna blogg. Därför på väg till jobbet idag, stannade jag vid en byggarbetsplats och frågade förmannen om det gick bra att ta några foton. Det var inga problem och alla ville att man skulle ta ett foto på just dem.

Man bygger lite annorlunda här i Malawi minst sagt. Det jag blev förvånad över mest var avsaknaden av verktyg, de bygger i stort sett utan verktyg jämfört med västvärden…!

Det går åt mycket tegel:

Inga hissar här inte:

Det går åt en hel del betong:

Varken bra byggställningar eller bockar:

Behöver man ett betongblock så gjuter man det..!:

Armering är viktigt:

En tidig löparrunda med Grant och Andy klockan 05:30 gör dagen underbar. Väl hemma utförde jag några set med chins och dips (gymövning) i en alldeles förträfflig ställning som vi hittat i trädgården och som måste vara uppförd just för detta ändamål.

Ouppfostrade Rusty hoppa och flög runt benen på mig och när jag senare hämtade en yxa undrade Harriet, med darrande röst, vad jag skulle göra med den…! Vi har ett litet bestånd med Bambu som växer i trädgården. Ett par av de närmare 10 meter höga stammarna har fallit omkull och jag tänkte bara kvista dem för att eventuellt kunna använda till något i framtiden.

Jag har noterat ett annat anmärkningsvärt beteende bland befolkningen här nere. Av någon anledning så ska man fylla bensintanken riktigt full på bilen då man tankar. De fyller upp i röret för att sedan stå och putta, stöta och skaka bilen för att eventuella luftbubblor/fickor ska komma ut så att de kan fylla en deciliter till. Jag har frågat Hannes om orsaken, men det bara är så…!?

Idag får jag bjuda på lite hundbilder. Rusty sover oftast utanför mitt sovrumsfönster, Här i en lövhög:

 

Här i fosterställning på marken:

 

Tiny är liten och viftar på svansen:

 

Vaknade till en underbar dag! Jag vill att denna blogg ska ge positiv energi till sina läsare, så därför försöker jag börja bra. Ibland håller jag inne med en del negativa saker för att det ska vara skoj att läsa. Det ska vara lite jobbigt i början innan man faller på plats i denna, för mig, nya värld.

Min lagning av högerpedalen på den lånade cykeln sprack upp idag som väntat, men den höll ändå i fyra dagar, sweet. Som kanel på morgonfilen kommer Hamilton (chauffören) och Ruth (min handledare) att vara på resande fot hela veckan. Jag ska hålla ställningarna här i Lilongwe och arbeta vidare med denna ”Nutrition Bulletin” som kanske kan få se dagens ljus om någon månad. Jag har kommit över en Nut.Bull. från Uganda och en från Swaziland och de är rätt omfattande på nästan 20 A4 sidor. Jag vill inte ha mer än 20 sidor i alla fall, gärna hälften men dubbelt så bra innehåll så att säga.

Här nere i Malawi är svart en mycket positiv färg av naturliga orsaker. De har till och med Wunderbaum:s (doftgran) med lukten ”Black Ice”

 

En sak som man ska lära sig att hantera här nere för att inte bli tokig är att alla stirrar på en så fort man är ute på allmän plats. Ibland undrar jag varför de gör detta men det är nog naturligt för människan att fästa blicken på udda saker i sin omgivning. De allra flesta Malawier har ju inte rest så mycket som vi västerlänningar. Harriet har inte ens varit vid Malawisjön en endaste gång under sitt 25-åriga liv, och denna sjö ligger bara drygt 10 mil från Lilongwe…ofattbart. Jag och Hannes erbjöd henne att följa med i söndags men enligt Hannes kommer hon alltid på ursäkter, denna gång skulle hon till kyrkan.  

En del Malawier, mest unga, vill fram för att prata. De ropar ofta till en HEY BOSS eller HOW ARE YOU osv. trevligt till en början men efter 10 gången en smula tröttande. Nedan har vi en av dessa unga herrar(med T-shirt under sin långärmade skjorta, det var ju bara drygt 30 grader…!?).

Idag är det ramadan, helgdag, i större delen av landet, så inget arbete. Cyklade bort till gymmet ”Heaven Bird Club” för att köra lite rygg, bröst, biceps och axlar.

Man går genom ett tiotal bostadskvarter för att komma till Area 43 och dessa kvarter är något fräschare, än sin granne, Area 12 där jag bor, bilderna är tagna på väg till gymmet.

 

På väg hem, stannade jag hos Riikka för att utföra service på hennes cykel. Hon och jag är de enda två som använder cykel till vardags, övriga uppskattningsvis 30 tal västerlänningar som jag träffat, har köpt bil. Kanske gör jag det också snart då det TYVÄRR är hopplöst besvärligt med cykel.

När jag kom hem så hade Hannes varit ute med Rusty på en löpar/promenad. De flesta här nere rastar inte sina hundar utan håller dem bara ute i trädgården dygnet runt. Hannes försöker att träna och uppfostra Rusty och väljer därför ibland att gå ut med honom. Nu hade Tiny, den mindre hunden krupit under den stora plåtporten till vårt hus och blivit påkörd..! Jag och Hannes tog Tiny till veterinären där man lyckligtvis kunde konstatera att inga frakturer inträffat utan bara öppna, ytliga sår på bakdelen. Nu får Tiny bo på verandan, separerad från Rusty tills såren läkt.

På väg hem från veterinären fick jag öva på att handla frukt och grönt på marknaden då det är det enda stället där man kan hitta detta till normala priser. Som vanligt blev man direkt stormad så fort man stannade bilen. De 10 närmaste drog i en hela tiden och man fick kämpa sig fram för att komma bort till de stånden som man ville besöka.

Jag hittade den typen av Mango som jag skrev om igår och köpte fem för 100 Kwacha (ca 6 SEK) och tre jättestora morötter för 50 Kwacha (ca 3 SEK) En liten kille på 7-8 år stod bredvid mig och fångade upp frukten i en plastpåse. Han tillhörde inte grönsaksståndet, så jag frågade om han tänker ta betalt för plastpåsen. Tillslut med nedslagen blick erkända han att så var fallet. Jag kunde inte med att plocka upp frukten ur hans påse utan lät han följa mig, han hade givetvis varit med förr och han fick sina Kwacha vid bilen som nu knappt syntes bland alla unga grabbar som ville sälja saker. När jag tillslut lyckades komma in i bilen med ett mycket ohälsosamt blodtryck, fann jag stackars Hannes, med famnen full av porr dvd:s som de grabbarna utanför hans nedvevade fönster hade kastat in.

 Hannes Chichewa (de lokala språket) brukar lugna ner de påflugna livskämparna som vill sälja till Asungus (vita människor) men på vissa ställen hjälper inte ens det. Hur som helst är det högt upp på prioriteringslistan, att lära mig lite Chichewa.

Ops..! nu gick strömmen igen..ja just det, det är måndag, då är det strömavbrott efter schema. Det kanske man skulle ha hemma i Sverige också, det är rätt mysigt att tända ljus i hela huset och bara umgås. Jag får uppdatera senare ikväll då strömmen kommer tillbaka och internet fungerar.

Den stora Malawisjön hade idag greppat tag om vår kommande dag så Hannes och jag körde snabbt de 10 milen och inrättade oss på stranden. Malawisjön är en stor sjö, den nionde största i världen så det känns mer som havet när man väl är där. En positiv skillnad är att det är sötvatten och att de flesta Malawier inte kan simma (om nu det är positivt..!?) hur som helst upplevde man inte stranden som överbefolkad.

På väg tillbaka så stannade vi i Salima som är en liten by på vägen. De är nog lite mer vana vid ”Asungus” (vita människor) här på låglandet, i närheten av sjön, då man bara blev milt attackerad på marknaden som vi beträdde. Målet var att äta lite mat men vi stannade först vid ett fiskstånd som sålde färsk fisk…ja eller så färsk som fisk kan vara i Afrika antar jag… Den var nog fångad på morgonen men låg uppslängd i högar, utan is eller kylning i 30 graders värme och med ett tätt moln av flugor som hovrade ovanför fisken i väntan på att hitta en ledig yta att landa på då en sittande  fluga lyfte. Jag har aldrig sett så mycket flugor tidigare i mitt liv och de som köper fisk hänger den var som helst på utsidan av bilen när de kör hem, jag har alltid undrat varför folk kör runt med fiskar hängandes i backspeglar och vindrutetorkare men nu vet jag svaret. De stinker som sjutton och går helt enkel inte att ha inne i bilen.

Det kändes lite lustigt att äta mat på denna marknad, men Hannes bara skrattade och sa att jag får vänja mig om jag ska få mat i magen här nere. Vi stannade till vid ett par tre stånd som alla serverade samma sak. De hade en varsin stor plåt ca en kvm med en liten fördjupning i mitten. Undertill eldade de med ved som hettade upp oljan i fördjupningen. Här friterades hela ägg, kyckling fötter, inälvor, potatis och andra kycklingdelar. Tanken är att man beställer och sen får sin mat framskjuten till sig på plåten och äter på stående fot. Det var bra att ha Hannes som kan en hel del Chichewa (de lokala språket), han charmade de unga killarna och vi hade en trevlig stund. Vi betalade 120 Kwacha (ca 7 SEK) för ett kycklinglår och 70 Kwacha (ca 4 SEK) för potatisen och lite riven vitkål med skivad tomat. När man var färdig så slängde man bara resterna i rännstenen då det är mycket sällsynt med papperskorgar i detta land som har plastpåsen som landskapsblomma.

De säljer allt längs med vägarna och jag fick syn på något som liknade Mango, min favoritfrukt! Så upphetsad och desperat hoppade jag upp och ner i sätet innan Hannes hade tvärnitat och sladdad ut i väggrenen. Med en blick som kan liknas vid ett rådjur i helljus betraktade Hannes mig då jag klev ut och inspekterade de stora högarna med frukt. De bekräftade att det var Mango, och att en hög (kanske 10 stycken?) kostade 100 Kwacha (ca 6 SEK) men de såg inte riktigt ut som de Mangosarna som jag är van vid och dessa skulle man tydligen äta som ett äpple med skal och allt. Jag fick en tvättad och smakade men blev besviken så vi körde vidare. Men senare så ångrade jag mig då jag efter ett tag i bilen vande mig vid smaken och såg det som en helt annan frukt. Får köpa på mig nästa gång vi kör här…

Imorgon är jag och hela Malawi lediga då det är den sista dagen på Ramadan. Muslimer är inte den dominerande folkgruppen här men tydligen tillräckligt många för att skapa en helgdag!

 

Man ser och läser en del om trafikolyckor här i Malawi och på väg hem från vår ”Fieldtrip” såg vi en lastbil som hade vält i diket. När vi kom dit så stannade min chaufför kort och frågade folket på platsen om de behövde hjälp och fick till svar att föraren redan är körd till sjukhuset. Det var nog ett 50-tal personer som klängde runt på lastbilen och plockade åt sig av de pappförpackningarna som innehöll öl. Jag och Hamilton skrattade och skojade om hur berusade alla kommer att vara till kvällen.

Hemma, i huset där jag bor, hade nu alla flyttat till det andra huset, längre ner på gatan och samtidigt tagit med mina grejor så det var nu spännande att komma hem.

Fotot är taget precis innanför entréporten. I den lilla kuren sitter vakten hela natten. När jag skriver detta så är kl 23:00 och för 30 minuter sedan såg jag att vakten är beväpnad med en slangbella…!?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rustey och Tiny är inte mycket till vakthund (Nedan).

 

 

 

 

 

 Harriet har nu en bättre byggnad att bo i som ni kan se (Nedan)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Framsidan av huset (nedan).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Baksidan av huset (Nedan)

 

 

 

 

Innan jag åkte till Malawi så sa personalen här nere att levnadskostnaden är ca 1800-2000 US dollar per månad om man vill bo någorlunda acceptabelt. Och, ja det kan stämma då månadshyran för ett hus ligger kring 900 US dollar (126000 Kwacha/7500 SEK), utöver detta så har man också minst en vakt, en trädgårdsmästare och en hushållerska där vardera ska ha en månadslön på 50-80 US dollar var. Sen äter man lunch ute i veckorna och lagad mat hemma på kvällen som hushållerskan lagar. Bilen som man måste ha kostar en del i drift och utöver detta så tillkommer lite löpande utgifter. Det är denna lösning som 95 % av alla västerlänningar har här nere, men samtidigt är nog 95 % inte volontärarbetare.

Jag har valt att leva billigare och hyr ett rum i ett hus för ca 280 US dollar (40 000 kwacha/ 2350 SEK) och än så länge ingen bil utan cyklar istället. Det här med cykel är mycket svårt för tillfället av flera olika anledningar en av de är att det är extremt svårt att få tag på en fungerande cykel här nere.

Men nog med negativa rapporter och istället nu positiva händelser framöver. Imorgon åker jag och Hannes till Malawisjön! som ligger en dryg timmes bilfärd från Lilongwe, jag kan utlova bilder.

Fieldtrip

Jag har inte haft tillgång till internet på några dagar men här kommer en rapport.

Jag hade övernattat på ”Kasungu Inn” medan Hamilton, min chaufför, sov på ett annat billigare ställe. Det är tydliga klasskillnader här nere och för att inte göra alla förvirrade så spelar jag med. Förra året hade jag över 50 tältnätter hemma i Europa och hade utan tvekan klarat mig bra med ett billigare övernattningsalternativ. Nu betalar FAO mina resor inom landet så det är enklare att arbeta efter deras rutiner för tillfället.

Vi lämnade Kasungu redan kl 06:30 på morgonen för att bege oss till Mzimba, ytterligare 15 mil norrut. Här mötte jag upp Mrs Mhone, Mr Kenan och Mr Kalua som arbetade på det lokala FAO kontoret och vi begav oss alla ut till en by som innefattas i detta FICA projekt (Flamish International Cooperation Agency). I FAO:s regi har detta treåriga projekt bland annat gett dessa människor utsäde, nya grödor, ny kunskap, bevattningssystem och olika boskap såsom getter, höns och kaniner. Vi åkte runt i denna väglösa terräng för att titta på grödorna och en del boskap. Det är inte säsong för majs ännu men den ska sås snart.

Irländsk potatis…konstigt namn…aldrig hört talas om denna…kanske var potatisen finansierad därifrån en gång..eller kanske växtförädlad.

 

De håller en del getter i burar för att skydda dem från rovdjur och för att enkelt kunna samla upp spillningen undertill för gödseländamål.

Ett bra exempel på alla märkliga saker som man finner i detta land ser vi längst ut till höger i bild. Varför har han en tjock dunjacka på sig, som till på köpet är svart…!? Denna hade han under alla de timmar som vi var där, det var minst 30 grader varmt och man flämtade som en hund hela tiden.

Projektet har pågått i två år och har slutdatum i juli 2010. Det märks att det har varit ett lyckat projekt i denna by. Folket är otroligt glada och stolta över sina prestationer och grödor. Dom har också fått utbildning på nutritionsområdet för att folket ska äta mer varierat.

Det finns exempel i landet på de som odlat annat utöver majsen men som sålt mycket av sin skörd för att köpa majs då detta är den viktigaste stapelfödan som de inte kan vara utan. De vill ha sin Nsima (majsgröten) framför allt annat, då detta, för dem är ”riktig” mat som man mår bäst av. För vissa kan det bli mycket enformig kosthållning som leder till diverse nutritionsrelaterade problem.

I denna by är väldigt många HIV positiva och prevalensen i landet ligger på 14 %. Statistiken bygger givetvis enbart på de undersökta individerna och att den verkliga siffran är mycket högre. Många går länge oupptäckta och undersöks först när AIDS är utvecklat. Med dålig kosthållning sker sjukdomsprogressionen fortare. Jag pratar senare med min chaufför och han bekräftar att alla i landet har, i någon form, en relation till HIV och AIDS. Hamilton själv har förlorat två i släkten varav en syster. 

Det råder brist på nutritionsutbildad personal i landet och för de som finns är arbetsbelastningen mycket hög. Den klassiska och pedagogiska kostcirkeln i landet, hade tidigare enbart tre livsmedelsgrupper:

1. Kroppsbyggande livsmedel (kött, baljväxter)
2. Kroppsskyddande livsmedel (Frukt och grönsaker)
3. Energigivande livsmedel (Stapelfödan och fetter)

Idag liknar den mer vår kostcirkel som vi har hemma i Sverige. Och deras budskap är att man ska äta från varje del varje dag för att få en stark kropp som orkar arbeta hårt och stå emot sjukdomar.

 

Tillbaka i byn så visade byborna upp olika nya maträtter, livsmedel och annat som de nu använder, och vi fick också provsmaka en del av maten.

De berättar att denna by har kommit mycket långt i sin utveckling men att det finns många andra ställen som inte kommit lika långt. Det råder en viss skepsis i vissa byar mot de nya livsmedlen och den nya livsföringen som förespråkas. Som de flesta folkslag inklusive svenskar så är dessa en smula rädda för förändringar och nya tankebanor, speciellt männen och speciellt de äldre. Men det finns undantag:

 

Denna byhövding (village chief) var 74 år fyllda och en mycket positiv människa som utstrålade mycket värme och genuint intresse för sitt folk. Jag tog en bild på oss två och han var så kort att jag nästan fick sitta på huk för att vi båda skulle komma med på bilden. (Nästan 50 % av alla barn i Malawi följer inte den förväntade tillväxtkurvan)

Vi hade också ett bymöte som började med en bön som utfördes av byhövdingen, för att sedan följas av diverse tal och hyllningar där jag också fick ställa mig upp och berätta vart jag kom ifrån och på enkel nivå beskriva mitt uppdrag i Malawi. Jag berättade att jag skulle initiera en Nutrition Bulletin för FAO/Dept of Nutrition, HIV and AIDS. Denna ska bland annat fungera som ett verktyg för mig och mina kollegor att förse människor och organisationer med relevant statusinformation i landet och att förmå dem att fortsätta med olika hjälpprojekt som kan utveckla Malawi och säkerställa säker mattillgång till alla.

Mellan de olika talen så sjöng och dansade kvinnorna där vi satt på grusplanen under några träd. Jag filmade lite med min kompaktkamera, lite dåligt ljud och ni finner videoklippet här.

Det tillhör god sed i Afrika att inte släppa iväg sina gäster hungriga så vi i besöksgruppen, tillsammans med de styrande i byn, gick till en mindre byggnad där vi blev serverade Nsima, diverse kycklingdelar, Chambo (fisk), ägg och upphackad spenat eller liknande, kokt i riktigt riktigt salt vatten. Vi åt med händerna i varsin tallrik/plåtskål men fick samsas om tre muggar för att dricka vatten.

Jaha, då har man påbörjat sin första ”Fieldtrip” och har idag åkt till Kasungu för att besöka ”Kasungu Agricultural Development Division”. Detta är ett steg närmare frontlinjen ute hos folket och jag träffade bl.a. Mr Wells F. Kumwenda som är Project manager för FICA Project. Syftet med studiebesöket är att få information om hur de olika projekten drivs runt om i Malawi.

Just nu befinner jag mig inne i Kasungu city och bilden här nedan tog jag utanför internet-caféet där jag nu sitter.

Nää…blev ingen bild, min uppkoppling är för slö…Nytt försök imon:)

Klockan är 16:30 och solen går ner om 1,5 timmar, min förare hämtar upp mig klockan 17 för att köra mig till hotellet. Imorgon fortsätter vi till Mzimba som ligger ca 20 km norrut då Mr Wells har ärenden dit. Vi ska ut i byarna för att jag ska få en tydlig bild av arbetet från regeringsnivå och NGO:s (Non Government organisation) i Lilongwe, ända ut till den enskilda Malawiern.

Och till alla som skriver kommentarer: Vad kul, det är skoj att få respons. Om ni undrar hur det funkar och varför er kommentar inte dyker upp direkt så är det som så att jag måste godkänna varje ny person som gör sin första kommentar. Men efter det så kan ni nog, så vitt jag vet, kommentera så att det syns direkt.

Ska tuppen verkligen gala var tionde sekund…? Begriper inte hur han orkar, men vid klockan fem sätter han igång och slutar inte förrän runt klockan sju.

Löparrunda med Granth och Andy 05:30. Workshop hos Madidi Lodge på dagen. Kom hem alldeles för sent igen så nu fattade jag ett beslut att inte vara fängslad i hemmet 12 timmar per dygn. Jag cyklade i mörkret till Heavan Bird Gym som ligger i Area 43 och granne med Area 12 där jag bor. Det är inte mer än två km och jag är glad att jag tog med mig min stora pannlampa till Malawi.

Den högra pedalen som har förstörda gängor i vev/tramp-armen har jag nu lagat. Först gängtejp ihop med tvåkomponentslim, sen mer tvåkomponentslim på utsidan och runt om, ihop med ståltråd som armerar och stärker upp. Det ser inte vackert ut, kanske lite överdimensionerat men det HÅLLER och jag är så glad över det. Cykeln som jag nu har är en gammal heldämpad downhillcykel som jag lånat av Riikka. Det är Riikkas andracykel som någon annan utlänning lämnat kvar till henne. Och det är inte helt dumt med heldämpningen eftersom jag då kan köra över potthål, uppriven asfalt, genom diken och över trottoarkanter. De flesta vägarna har ingen asfalterad väggren och som bilist kan man tuta om man vill att cyklisten ska flytta på sig, vilket sker upprepade gånger varje cykeltur. Detta kan vara nödvändigt om det samtidigt kommer en mötande bil eller lastbil så man håller utkik efter de också. När man hör en bil tuta bakom så gäller det att ta sig ut i vägrenen för att inte bli överkörd och ibland kan det vara en decimeter hög kant ner till gruset så man får ha tungan rätt i mun.

Men det här med att cykla i mörker är väl inte helt kul. Rånrisk, Hundar som springer efter en och en del har till och med sagt att det finns hyenor på natten men det tror jag i och för sig föga på. Jag har försökt att tänka igenom allt som kan hända, och fatta alla beslut innan jag finner mig i någon ”situation” men som sagt jag kan inte acceptera att vara en fånge i huset 12 timmar om dagen.   

Jo, jag glömde berätta två saker häromdagen. När jag cyklade ner till Old Town i fredags, och kom lite vilse så inträffade en lustig händelse när jag lagade en av punkteringarna. Det kom ut en kvinna från skogen/savannen och pratade med mig. Hon berättade att hon samlade ved (som alla gör överallt). Vi småpratade vidare, hon var blyg men trevlig. Efter ett tag insåg jag att jag blockerade hennes ved, då jag ställt min cykel mot de grövre grenarna som låg vid ett träd i väggrenen. Tänk att jag inte begrep det med en gång, ha ha.

Den andra saken som jag glömde berätta inträffade då jag åt lunch på en av de enklare serveringarna häromdagen. Vid mitt plastbord i denna vasshydda, satt jag så till att jag kunde se in mellan två skynken som avgränsade utrymmet till kök och disk. Givetvis ingen el, rinnande vatten eller avlopp så det är en imponerande insats det gör varje dag. Hur som helst såg jag diskaren som snabbt stoppade resterna i munnen innan tallriken åkte ned i diskbaljan, här går inget till spillo.  

Hannes köper alltid mjölk i 0,5 deciliters påsar men jag hittade igår mjölk på plastflaska, en liter, mycket smidigare än påse…! Det var UHT-mjölk och jag öppnade förpackningen denna morgon, förvarade den i kylskåp, men det hade förvandlats till filmjölk nu ikväll och Hannes kunde bekräfta att så beter sig mjölken här nere, konstant rötmånad, ha ha.

Imorgon blir det fieldtrip, hoppas jag kommer att ha tillgång till internet…jag tror det.

Idag och imorgon så deltar jag och Ruth på ”UNDAF CLUSTER 1 MID-TERM REVIEW WORKSHOP”. Detta är en halvtidsutvärdering av ett hjälpprogram, där jag mest sitter med och observerar för att sakta komma in i mitt kommande arbete med The Nutrition Bulletin.

Denna workshop hålls här i Lilongwe på det vackra Madidi Lodge som ligger i Area 9, inte långt från Cross-Roads.

 

På torsdag och fredag så ska jag äntligen på en ”fieldtrip” till Kasungu som ligger ca 15 km nordväst om Lilongwe. Här ska det finnas ett aktivt hjälpprogram som pågår i området och det ska bli intressant att få veta mer samt att få se landsbygden igen.

Jag hade egentligen tänkt att träna på Heaven Bird Gym idag efter jobbet men det blev en lång dag och Hamilton min chaufför släppte av mig här hemma först kl 17:30. Det mörknar vid 18:00 och Hamilton arbetar bara dagtid så då var jag fast igen. Det är inte långt till gymmet men att cykla eller gå själv i mörkret är inte bra då man är ett lätt offer. Jag har gjort det två gånger…bara för att prova men det är rätt lurigt då det inte finns någon gatubelysning. Någon cykelbelysning har man inte heller och man svänger lätt ner på fel gata. Ibland har nog för bra självförtroende för mitt eget bästa… Det var en spännande upplevelse men jag ska försöka att avvänja mig med detta då man hört historier om folk som blivit nedslagna med järnrör i farten, och rånade . För oss vita är det lika mycket tabu att gå ut efter mörkrets inbrott som det är att köra rattonykter hemma i Sverige.

Imorgon ska jag gå upp kl 05:00 för en löparrunda med Grant/Granth från Australien. Han bor i ett mycket fint hus en bit ner på gatan. Hans fru jobbar med något här, själv är han bara här för att göra sin fru sällskap under de år hon ska jobba i Malawi. Jag har träffat många par som har denna lösning på sin tillvaro, och det kan nog vara trivsamt.

Godnatt

Inget särskilt har hänt idag, bara jobbat. Jo den nya cykeln som jag lånat av en kompis har också en trasig pedal, men jag har nu ikväll reparerat med lite grejor som jag fick tag på hos ”Shoprite supermarket” dit Hamilton körde mig. Vi stannade vid marknaden på vägen hem och köpte en stor Ananas, fem stora tomater och tre stora morötter för 500 Kwacha (ca 29 SEK) billigt, nja, det går nog att hitta i Sverige till samma pris.

Ja, och ett strömavbrott nu ikväll igen som varade i ca 2 timmar. Men Trésor (dottern i huset) berättade att det är strömavbrott varje måndag och torsdag då strömmen inte räcker till alla och man därför har områden nedsläckta efter schema.

Trött nu, ska snart hoppa i kojs.

Sov ända till kl 09:00 eftersom jag var på fest igår hos någon västerlänning. Vi var nog kring 25-30 stycken och alla var från olika delar av världen, inklusive två svenskar, Micke och Elisabeth. Micke har jag träffat förut och Elisabeth träffade jag för första gången.

Vem som var värd vet jag faktiskt inte då jag och Hannes (lägenhetskamraten från Tyskland) kom dit rätt sent. Men det var ett hus i area 12 bara några kvarter längre bort. Verandan var full med vattenfyllda baljor där ölen och annat låg på kylning, det var bara att ta för sig, mingla runt och ha skoj. Jag tog det dock rätt lugnt med drickandet och vid 2-tiden så skjutsade Julia från Finland hem mig, Hannes ville stanna lite längre.

 Harriet, vår tjänsteflicka/hembiträde tvättar hela hushållets kläder (fem personer..!..) för hand. Idag ville jag tvätta mina kläder själv vilket jag också gjorde på baksidan av huset där det finns ett stort betongbord med höga kanter på.

Det var då jag fick infallet att kolla in ett skjul eller mindre byggnad på tomten. Jag gick sakta dit och bakom en liten betongmur som reducerade insynen träffade på en hund som låg utanför byggnaden. Hunden var mager och sargad med blek päls på de ställen där pälsen fortfarande växte. Långa oklippta klor beklädde tassarna och den visade omedelbart tänderna samtidigt som den tydligt visade stor rädsla, den betedde sig kort och gott som en vildhund. Jag avlägsnade mig och slutförde tvättandet.

Senare frågade jag Hannes vad som fanns där ute..han berättade att Harriet bodde där…

 Denna unga tjej…uppskattningsvis 25 år kanske…Det skar i hjärtat på mig att detta var verkligheten..Det känns så lustigt att bli servad av människor på detta vis som man blir här nere. Man tvättar inte, städar ej, diskar ej, gör inget i trädgården etc. Vad har jag gjort som förtjänar detta och vad har Harriet gjort som får utföra detta..  

 Jag har pratat med ett par vänner efter detta och även om det initialt kändes för jäkligt att någon ska behöva bo på det viset så är det tydligen mycket vanligt förekommande lösning för många här nere. Att arbete som tjänstefolk åt de rikare för knappt 100 dollar per månad med löneförmåner som gratis bostad, gör just deras tillvaro mycket bättre.

 Julia bjöd hem mig på kaffe i hennes hus som låg i Area 43. Hon hade precis skaffat två hundar, Jackson och Lousy. Nästan alla villaägare har hund här nere även om det har vakter dygnet runt som vaktar egendomen.

 Vi beslutade oss för att köra ett träningspass på Heaven Bird Gym som låg i närheten. Gymmet ska vara det bästa i Lilongwe enligt många jag pratat med. Det finns träningsmöjligheter på ett par tre ställen i Lilongwe, men med mindre utbud av maskiner och fria vikter.

Det kostar 18000 Kwacha för tre månader (ca 1060 SEK) och de körde Roxette i högtalarna under hela besöket. På gymmet träffade vi också Riikka, hennes kompis från Finland. Hon är också en cykeltok och hon erbjöd sig att låna ut en cykel till mig som hon hade ståendes hemma, sweet.

 

På gymmet hittade jag en våg som visade att jag vägde 69 kg med kläder på…! Hoppas den inte stämmer för jag vägde 74 kg utan kläder, på morgonen, innan avresa..Det är ändå 7 % viktnedgång på mindre än två veckor..jag får nog sätta nutritiondiagnosen ”Lätt undernäring” (E44.1) på mig själv.  Får köpa på mig några burkar lokalproducerat jordnötssmör eller något annat energitätt att berika kosthållningen med, he he, speciellt nu när jag ska försöka komma igång på allvar med cyklandet.

Gick upp kl 05:30 idag för att delta på en löparrunda innan det blir för varmt. Vi går nu in i sommarperioden och det märks då temperaturen nu är kring 30 grader varje dag, men det är fortfarande svalt och skönt innan kl 7-8 på morgonen. Löpningen gick bra, vi var ca 12 stycken från olika nationer som mötte upp hemma hos Mina som bodde i ett stort hus med tillhörande tomt. Efteråt bjöd hon på frukost till alla och vi satt på hennes veranda och njöt en timme innan vi skiljdes åt.

Hittade lite skojig information på en brödpåse, tänk om det var så lätt att ge kostråd hemma i Sverige:

 

I Malawi har de tydligen mirakelkaffe som minskar risken för cancer, diabetes, gallbesvär, Parkinsons och förkylningar. De du!…några referenser till vetenskapligt underlag saknas dock:

 

Matpriserna varierar kraftigt beroende på vilken typ av livsmedel. De livsmedel som producerats i Malawi är givetvis rätt billiga men håller mycket lägre standard än vad man är van vid och sortimentet är inte direkt brett. De lokalt producerade mattfettsblandningarna smakar mycket lustigt och ska inte stå i kylskåp..!? för då får de en märklig konsistens där de är hårt, men grynar sig om man försöker att bre det på en smörgås. Har dock hittat ett välkänt märke med en bra produkt men då får man betala 5 gånger mer, ca 35 kr för en liten ask. Detta är ett bra exempel på hur det är i de få livsmedelsbutiker som finns, sortimentet på varor som man känner igen är dåligt.

Jo, kaffe är väldigt dyrt. De lokalproducerade (500gram) betalar jag 1200 Kwacha för (ca 70 SEK) importerat har jag inte ens vågat tittat efter.

Grönsaker handlar man normalt på marknad där priset är ca en tredjedel av vad man kan hitta i en ”Supermarket”. Idag köpte jag 10 tomater samt 4 små små grön paprika för 200 Kwacha (ca 12 SEK), 2 små broccolibuketter för 200 Kwacha (ca 12 SEK) samt en Ananas för 120 Kwacha (ca 7 SEK). Men det är lite besvärligt att handla på dessa marknader då man konstant har uppemot 15 stycken handlare som drar i en så fort man beträder området.

I veckorna äter jag ute på lunchrestaurang och betalar allt från 200 Kwacha (ca 12 SEK) till ca 2500 Kwacha (ca 150 SEK…) Vissa ”finare” kollegor går bara till de mindre dåliga ställena så om man vill äta med dem så får man också betala…

Cyklade för första gången till kontoret idag. Hade tidigare sett folk stå och skruva lite planlöst med sina bilar vid ett vägavsnitt så min plan var att undersöka om det har en 14 mm hylsnyckel så att jag kan spänna muttern som håller fast vänster pedal.

Tre bildäck stod uppställda, två på varandra, platt på marken och ett tredje ståendes, vertikalt så att säga, på de andra två. Detta hade jag sett förut och jag misstänkte att det betyder ”bilverkstad”. Det blev jätteglada och försökte hjälpa mig med en sten samt en hugmejsel men det gjorde inte tricket så att säga…De ville givetvis ha pengar för att ha huggit jack i muttern utan att lyckas spänna den. Jag förklarade för dem att ”if you had a 14 mm socket tool” så skulle de få pengar samt att jag var en oavlönad volontärarbetare, sen cyklade jag därifrån.

Mitt primära uppdrag är alltså att initiera Malawis första ”Nutrition Bulletin” since 1999. Och varför behövs detta…? Ja för de som inte är insatta i nutritionsarbetet här nere så kan svaret vara svårt att formulera. Jag tror att det är mycket viktigt att få det förankrad hos den tänkta målgruppen, alltså alla de som arbetar inom något område som berör nutritionsarbete här. Därför författade jag idag ett ”Preface” till den första Nutrition Bulletin och det kommer att bli något i stil med följande:

This nutrition bulletin is a quarterly publication produced by the Department of Nutrition, HIV and AIDS (DNHA) in the Office of President and Cabinet (OPC).

 The DNHA was established in 2005 to spearhead and coordinate policy, programs and strategies for alleviating the problems of both poor nutrition, HIV and AIDS in the country. A National Nutrition Policy (NNP) was approved by the cabinet in December 2007 to standardize, coordinate and improve the quality of nutrition services delivered within all sectors of the economy. The DNHA through the NNP is expected to provide policy guidance and direction as well as ensure coordination, capacity building, resource mobilization and monitoring and evaluation of nutrition programs in the country.   

 To ensure the establishment and further success of this work we have now reached a point where there is a need to provide nutrition updates and highlights of the current nutrition situation to educate and increase awareness among policy and program professionals and the public at large. The Nutrition Bulletin will be the answer to this and further on it will contribute with monitoring the implementation of the NNP, give advocacy to development partners and policy makers as well as the education and awareness raising aspect. 

 

Detta hjälper också mig själv att formulera argument för detta arbete då det är långt ifrån alla på ”Dept. of Nutrition, HIV and AIDS” som ens känner till den kommande Nutritions Bulletinen. Jag känner stark allians från både Dr. Mary Shawa (Principal Secretary) samt Dr. Beatrice Mtimuni från Bunda college University of Malawi  två tunga namn inom nutritionsvärlden här nere. Men också givetvis Ruth Butao som är lite av min handledare och hon som har sett till att jag kom hit överhuvudtaget.

Utöver detta ”Preface” så författade jag också en inbjudan till olika aktörer (stakeholders) för att på sikt få till en redaktionsråd (Editorial board) som selektivt ska besluta om innehåll.

Idag blev det Nsima till lunch, alltså denna stapelföda som alla i Malawi äter varje dag. Den är som sagt gjord på majsmjöl och ser ut som blek potatismos med en något fastare konsistens och en smak som jag upplever mildare och mer åt ”pappershållet..?” och till detta valde jag kyckling och grönsaker.

 

Malawierna tvättar först händerna i enbart vatten utan tvål. Sedan slår de sig ner vid borden, ber en snabb bordsbön sträcker sig efter saltkaret och salter rikligt på allt och med rikligt menar jag mycket mer än vad vi definierar som rikligt. Sedan äter de med händerna, plockar en liten bit Nsima och duttar ner den bland grönsaker och sky för att fiska upp mer mat. Jag åt också med händerna idag, en kladdig upplevelse, man får ta seden dit man kommer..

 

Det är som sagt i den stadsdelen som kallas för Capital City som jag arbetar, och bor strax utanför. Här finner man bland annat ambassader, flygkontor, brittiska konsulatet samt delar av Malawis stadsförvaltning. Detta är alltså den lite finare sidan av staden.

Ca 5 km bortanför ett litet naturreservat (nature sanctuary) finner man Old Town som huserar den betydande kommersen och det är oftast hit man ska om man vill shoppa eller göra andra ärenden. Så efter arbetsdagen, som på fredagar normalt slutar vid 13:30 begav jag mig ner mot Old Town på min cykel för första gången.

Vid en mackliknande installation lyckas jag få hjälp att spänna den lösa muttern. Därefter cyklar jag vilse och får två punkteringar kort efter varandra. Jag lagar det hastigt och konstaterar att jag nu befinner mig i ett lite mer slumliknande område som känns som landsbygd. Men jag vet att alla vägar leder till Lilongwe så bara jag rör mig i någorlunda rätt vädersträck så borde jag hamna rätt.

Det är tre timmar kvar tills mörkret infaller och då är dessa områden mycket farliga men för tillfället känner jag mig trygg. Jag inbillar mig att mitt bästa försvar är mitt uppträdande, jag drar lite paralleller till sportdykning och att dyka bland hajar. Uppträder du som ett bytesdjur så kan det vara farligt, hajarna kan känna din sinnesstämning och hjärtrytm. Men rör du dig med självsäkerhet och håller dig lugn så är det du som äger din närhet.

I Old Town hinner jag bara besöka ”Shoprite” varuhuset, där köper jag på mig lite mat samt en hylsnyckelsats av sämre kvalitet.

Imorgon blir det löpning kl 06:30 med några jag inte tidigare träffat men som jag kommit i kontakt med via ”Lilongwe Chat Group”

Godnatt

Jag känner inte riktigt igen mig själv här nere…Normalt är jag en mycket positiv människa som lätt kan acceptera och glömma de negativa sakerna och istället samla mina tankar kring de positiva. Det är en utmanande prövning som jag inte kommer att tillåta mig själv att uppleva som övermäktig. Jag fylls alltid av mycket lycka och glädje efter en jobbig och besvärlig period och jag hoppas att min investering av lidande kommer ge mig en god skörd av välgörande frukt som räcker till många.  … Oj…nu börjar jag igen med mitt poetiska dravel…Här kommer istället en dagsrapport:   

 

Det är en hel del personer som man ska ha ett formellt möte med bara för att officiellt blivit mottagen på kontoret innan man kan börja sitt arbete på allvar. Idag träffade jag Cathrine Mkangama som är the Director of Nutrition och tydligen snäppet under Dr Mary Shawa som är Principal Secretary och den högsta i hierarkin. Jag träffade också Therese Chetama som är Principal Secretary’s Secretary, jo det heter så…!  Jag finner det som sagt en smula förvirrande med organisationens uppbyggnad och de olika rollerna som finns, med namn som jag inte kan relatera till. Hur som helst kommer nog bilden klarna allt eftersom.

I dokumentet ”Food Security Policy” hittade jag idag ett par rader som fick mig att höja på ögonbrynen. Det handlade om ett hållbart skördande och utnyttjande av naturligttillgångar, och på listan över exempel nämns bland annat larver och möss…! Tänk vad annorlunda det kan vara i andra delar av världen…

 

Jag kom hem idag vid 16:30 och bestämde mig snabbt att utnyttja dagsljuset för att prova min cykel som jag nu justerat till körbart skick. Jag bestämde mig att vända tillbaka senast kl 17:30 för att hinna hem innan sex och mörkret. Mitt mål var att lokalisera Heavan Bird Club som är ett GYM! Detta drivs av ett kinesiskt par och ska enligt Lilongwe Chat Group vara det bästa eller minst dåliga som en del uttrycker det. Area 43 hade Hamilton pekat ut för mig på den bristfälliga kartan som inte ens han som mångårig Lilongwebo kan tyda ordentligt. Jag hittade Area 12 och 10 men efter att jag tappat vänster pedal och vevarm fem gånger så beslutar jag mig för att skynda hem innan det blir kolsvart och högst osäkert på gatorna. Och för första gången i mitt liv så bromsar jag i nedförsbackar då hjulet troligtvis är ovalt och det hoppar så förskräckligt i högre hastighet. Med en Letherman samt några lokalt inhandlade verktyg kommer man inte långt och faktumet att vevpartiaxelbulten inte är vänstergängad på vänster sida gör mig också självmordbenägen. Väl hemma begriper jag varför folk inte gärna cyklar då jag stinker avgaser och känner mig torr i halsen av allt vägdamm.

 

Och förresten, om någon kan fixa en tillförlitlig el-distribution i Malawi så är ni varmt välkomna hit. Jag har nu spenderat sex dagar i Lilongwe varav tre med omfattande strömavbrott som har varat i någon timme eller så. Sitter just nu i totalmörker med 15 minuter kvar i batteritid i Laptop:en, välkommen till Malawi…

Inget nytt idag direkt… Har suttit på kontoret och läst in mig på diverse dokument. Det är en hel del..puh..Gick ut och köpte mig en rejäl klase bananer på förmiddagen, ca 15-20 småbananer for 150 Kwacha (ca 9 kr) Åt lunch på samma handelsområde/marknad, för 200 Kwacha (ca 13 SEK) Ris, grönsaker och en liten seg hönebit.

Detta är handelsområde eller marknaden som ligger strax utanför FAO:s kontorsbyggnad. Hit går mycket av kontorsfolket och äter lunch och så vitt jag vet är detta det enda alternativet. Ytan är nog 150 gånger 150 meter och har säkert 5-6 lunchrestauranger, och som vanligt lägre standard än vad man är van vid om jag ska uttrycka mig milt.

Det formella/officiella mötet med Dr Mary Shawor genomfördes också, och det är mycket viktigt att man tilltalar henne Dr…  Hennes roll/titel har jag nästan glömt…förkortas PS…tror det står för Princely Secretary, typ chef för “Dept. of Nutrition, HIV and AIDS”. Alla har titlar men de använder alltid förkortningar när de pratar så man är lite förvirrad. Försöker att förklara för dom att de gärna får uttala hela titeln eftersom det är nya termer för mig, men då får de den där “förklara hjärnkirurgblicken”… Har också bett om en förteckning över alla på kontoret med deras titel men det verkar inte att finnas..! Jag antar att det finns någon ordning i kaoset som jag snart kan urskilja…

Här kommer nu en kostcirkel från Malawi!!

Då har man fixat nytt boende, sweet. Det blev inte Cluny Lodge som jag tidigare nämnt, utan ett rum i ett hus som finns i Area 12. Huset ligger i ett villaområde strax utanför den stadsdelen som kallas ”Capital City”, där jag har min arbetsplats. Området är godkänt av FN och månadshyran är 40000 Kwacha (ca 2350 SEK) i priset ingår internetuppkoppling samt tillgång till hela huset. Jag finner det mycket svårt att med ord beskriva hur det ser ut och hur det funkar men jag ska försöka dra det kortfattat. Som alla andra hus så är detta omgivet av en hög mur med en halvranglig stålport. Det finns tre anställda som sköter hemmet inklusive en vakt nattetid. Ingenting här nere har den standard som vi i västvärlden är vana vid, men det är tak över huvudet och trevliga människor. Jessie är från Malawi, är statsanställd och bor i huset tillsammans med sin 12-åriga dotter. De hyr redan ut två rum, till dels en tysk samt dels en Malawi-kille.

 

 

Vi alla ska dock flytta till ett annat hus längre ner på gatan i slutet av denna månad. Jag får komma med fler bilder då.

Jag blir fortfarande förvånad flera gånger om dagen över hur denna värld fungerar. Att ständigt hantera alla sedlar är ett mödosamt jobb, ett hundratal sedlar är inte ovanligt att behöva under en dag när man ska göra lite ärende. Jag har köpt en cykel som får Biltemas produkter att framstå som lyx. Cykeln är helt ny från affären (eller ska jag säga försäljningsstället), men den är inte riktigt monterad och jag skojar inte när jag säger att alla ekrar är lösa vilket gör hjulen skeva, det är plastgummi i däcken etc. etc. Jag är lyckligt lottad som skruvat isär cyklar i molekyler många gånger i mitt liv. Jag försökte att förklara för folk om hur en cykel ser ut i västvärlden men de tittar på mig som om jag förklarar hjärnkirurgi..!? de har aldrig sett något annat så för dessa människor är detta tydligen normalt. Och jag börjar inse att de inte är helt socialt accepterat att cykla till på köpet utan bara de sämsta samhällsklasserna gör detta. Vägarna är mycket dammiga och man får oftast cykla bredvid i den skumpiga väggrenen, men jag har inte gett upp ännu. Jag arbetar på cykeln en timme om dagen med de få verktyg som jag har, jag betalade 12500 Kwacha (ca 700 SEK). Visst, jag har en chaufför som kör mig överallt, kostnadsfritt genom FAO, men jag vill inte vara beroende av någon.

Jag har också försökt få tag på en ordentlig karta över Lilongwe men det blir då hjärnkirurgi igen…Det bor ändå 700 000 människor här vilket gör staden rätt stor. Så fort som jag har min cykel i körbart skick så ska jag lära mig vartenda skrymsle av de säkra ställena.  

För att nämna lite positiva meddelande så måste jag berätta att jag igår kort träffade den Svenska killen från Ängelholm. Han var jurist tror jag, genom FN, och bor här tillsammans med sin tjej från Canada som också hade uppdrag genom FN. De var trevliga och lite mer Malawivana, varit här förut och hyrde eget hus med ett antal anställda som servade dem.

Jag ska försöka att få loss lite tid snart och ta mig ner till “Old Town” för att skjuta lite bilder som speglar Lilongwe bäst. Jag har bara gått själv i den stadsdelen en gång, och det var så många intryck och annat att koncentrera sig på att jag inte vågade ta upp kameran.

Jag har fortfarande inte vant mig vid denna verklighet men det kommer. Hade jag vetat att det var så annorlunda som det faktiskt är så hade jag åkt ner en vecka eller två innan mitt uppdrag började, men det kommer att bli bra, jag gnäller för mycket, ha ha.

Sammanfattning: Mina första upptäcktsfärd i Lilongwe på egen hand samt ett steg närmare eget boende…

Än så länge har jag inte tillgång till internet mer än på min arbetsplats. Detta gör saker och ting besvärligt då jag för närvarande försöker att lösa mitt framtida boende där kommunikationen med olika aktörer sker via e-mail och en alldeles förträfflig Google ”Lilongwe chat-group”. Denna fungerar som en anslagstavla där man kan posta inlägg som alla medlemmar ser. Här slängde jag in ett meddelande om vem jag var och att jag sökte boende för ett halvår i Lilongwe. Fyra stycken boendeerbjudande har jag fått men av olika anledningar så är det bara ett av dessa som är intressanta. Vidare har denna sida gett mig kontakt med Micke från Sverige som jag nu pratat med över telefon, vi ska träffas i veckan och snacka lite. Det var andra omgången han var här nere i Malawi på FN uppdrag och han hade tagit med sig innebandyklubbor och skulle nu sätta ihop ett innebandylag så fort som han konstruerat målen, det fanns tydligen en enkel gymnastiksal på någon skola här i Lilongwe.

(Alla från Blantyre-konferensen)(Jag var den enda fotografen som tryckte ned knappen ordentligt så att kameran tog en bild)

Annars har det idag varit min första ”riktiga” dag i Lilongwe eftersom jag tidigare bara spenderade några timmar här innan jag åkte till Blantyre, och då bara på Dept. of Nutrition, HIV and AIDS. Min plan var nu att köpa en karta samt en cykel för att bli mer självständig men detta har jag inte lyckats med varken igår eller idag, detta på grund av en för sen lördagsankomst samt nu söndagsstängt.

Jag hade en halvdan, mindre detaljerad, karta i en Malawibok som jag köpt i Sverige. Med denna bok och en kompass, gick jag nu mina första steg på Lilongwe:s gator denna söndagsförmiddag. Tidigare hade jag bara åkt genom staden med bil vid två tillfällen och jag kunde snabbt konstatera att gatnamnen oftast inte fanns skyltade. Folk är nog lite mer vana vid vita människor här även om man har blickar på sig för jämnan. Jag såg andra västerlänningar vid tre tillfällen under denna söndag.

Jag promenerar i den breda dammiga väggrenen och kommer tillslut fram till Kamuzu Procession som är huvudvägen genom Old Town, denna mest betydelsefulla stadsdel. Det finns småbutiker överallt och exakt vad de säljer kan jag oftast inte avgöra enbart med en snabb blick då allt har annat utseende och fungerar på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag letar upp Shoprite som är, så vitt jag vet, den största livsmedelsbutiken här och det är med lättnad som jag finner att den har ett brett utbud av det mesta som en stormarknad brukar ha.

Vid tidigare e-mail korrespondens med en viss Marinus, som driver Cluny Lodge, har jag förvarnat om ett besök från min sida under söndagen och att finna detta ställe i Area 9 blir min nästa uppgift. På vägen dig bevittnar jag en fantastiskt korkad bilolycka. En T-korsning, två bilar som båda ska köra på huvudvägen. Den första mindre bilen som är äldre och lite ”skruttig” kör sakta, sakta ut från sidovägen och får motorstopp. Bil nummer två som är precis bakom och är en betydligt större, nyare och lyxigare bil påbörjar då en manöver som ska ta honom förbi, runt, den mindre bilen. Allt sker i max 5 km/h. Den större bilen beter sig som om han inte är medveten om sin storlek och mejslar sakta in sin sida mot sida mot den andra bilen. Det fräser och gnisslar i plåtarna när han mödosamt pressar sig så tätt intill att de tillslut fastnar i varandra. Än en gång står jag och funderar på vad det är som sker framför mig. Varför gjorde de så…? Tillslut släpper jag tanken och går vidare och finner ett internetcafe där jag häckar ett tag. I halvtid sätter jag mig utanför och äter mackor med lokaltproducerat jordnötssmör på. Det föregår en kontrovers tvärs över gatan och mindre handgemäng utspelar sig under några sekunder. Jag begriper inte vad det handlar om och från vad jag kunde se så kom båda ut från en minibuss.

Cluny Lodge omges som alla andra fastigheter av en mur med en stor plåtport och efter att ha bankat på den så släpps jag in. Jag tror att Mr Marinus kommer från Storbritannien och gillar tydligen tillvaro här nere så pass mycket att han är bosatt här.  Innanför murarna finns en större byggnad där han själv bor och en mindre med fem rum som han hyr ut. Jag gillar det han erbjuder, rummet är litet men med en vacker uteplats precis utanför. I anslutning till denna finner man kök, tvätt, dusch och toalett som man delar med de övriga gästerna. Snygg och välskött gårdsplan med trädgård (han har ett gäng anställda Malawier) och tre vakter nattetid. Månadshyran är 350 US dollar och trådlöst nätverk med internetuppkoppling som tillhandahålls av HotSpot finns att tillgå. Kostar 12000 MK (Malawian Kwacha) vilket är ca 700 SEK…! Enligt uppgift är det denna typen av internetlösning som finns i Lilongwe. Man kan också köpa skrapkort med accesskoder som kostar 30 min 300 MK/ 18 SEK, 1 tim 600 MK/ 36 SEK, 5 tim 3000 MK/ 176 SEK. Det var de jag gjorde i Blantyre på hotellet.

För att sammanfatta. Månadshyra 50 000 MK (350 US dollar), internet 12 000 MK. Totalt 62 000 MK vilket är ca 3600 SEK, sex månader och det blir 21880 SEK. Jo…det skulle nog passa min budget..Jag tänkte avvakta någon enstaka dag innan jag slår till. Kanske ge Marinius en halv månadshyra för att ”provbo” en vecka…gillar jag det så ger jag honom resten månadshyran…annars kostar rummen från 5000 MK /300 SEK per natt här nere..

Jodå, då åkte man bil mellan landets två största städer igen då, men denna gång från Blantyre till Lilongwe. Väg M1 är förstås den största och sträcker sig genom hela Malawi, rena Autobahn:

De trettio milen avverkas på ca 4 timmar utan större missöden. Malawi är ett högplatåland med en hel del höjdskillnader där medel ligger på 1000-1500 meter. Vi går just nu in i den hetaste årstiden som är kring september och oktober. Men så fruktansvärt varmt är det inte utan kring 25 grader Celsius har vi fått uppleva hittills. Mycket varmare än 30 grader är relativt ovanligt så med andra ord är temperaturen behagligt lagom.

Överallt finns det folk om dock, mellan byarna och samhällena, i mindre utsträckning. Vi gör två stopp på vägen hem, ett strax efter Ntcheu för att snabbhandla grönsaker och ett efter Dedza vid en mack för att använda deras toalett som enligt Ruth är –Good toilets.

Området som vi befinner oss i producerar tydligen landets bästa grönsaker och i en liten by som till 80 % består av grönsaksmarknad stannar vi bilen på höger sida som är Malawi. Enligt vår förare är den vänstra sidan Mozambique och polisposteringen som vi precis passerat hjälper oss bara om vi är i Malawi. Vad jag förstår på föraren så är det inget farligt detta, men att han påpekar samtidigt att genomtänkta rutiner är bra för hälsan. Grönsakerna här är lite billigare och lite bättre än de som finns på marknaderna inne i Lilongwe. De jag noterar mest förekommande på denna marknad och denna tid på året, är potatis, tomater och bönor av olika slag men även olika sorters lök samt morötter och allt annat mellan himmel och jord. En flätad korg med potatis, kanske 10 kg, kostar 500 Kwacha (ca 30 SEK).

En stund senare är vi på den där macken och på baksidan hittar vi den lilla söta toaletten som givetvis bara är ett hål i golvet, men ska tydligen vara den bästa toaletten på de här 30 milen. Orden som målats på byggnaden får mig att tänka på Disneys ”Lejonkungen” och melodin ”Hakuna Matata” så på denna nynnar jag medan behov uträttas.

Sista dagen i Blantyre, allt har gått bra.

Finn fem miljoner fel:

 

Om coca-cola postern har totalt 5 milj pixlar så finns det lika många fel på bilden, som också har texten: Enjoy… to the last drop

 

Igår då jag och Ruth åt middag på hotellet så pratade vi en del om sexualbeteende i landet. 14 % har HIV eller AIDS och hon gav en hel del bedrövliga exempel på hur det fungerar. Visst blir det bättre och bättre men förändring tar tid. Hon berättade bl.a. om utbredd prostitution i olika former och hur vissa stammar i landet tillämpar invigningsriter, alltså en tradition där alla flickor ska introduceras in i vuxenlivet och sexualiteten av en erfaren man. Detta sker enligt Ruth när flickorna är mycket mycket unga och vad jag kan avgöra så är det ren och skär våldtäkt… Ni som läst böckerna i serien Earth’s Children har kanske en vacker bild av invigningsriter men bilden som Ruth ger mig får mig illamående… Det är många känslor som ofta bubblar i en här, maktlöshet, frustration och ilska får bearbetas löpande bredvid det uppdrag som man har och som behöver ens uppmärksamhet.

Ännu en dag här i Blantyre. Mötet som vi deltar på är:

”A workshop to finalize the joint annual workplan for nutrition sub-sector”, fler mål är:

 -To solicit resource commitments from partners for implementing the plan

-To develop a programme of implementation for the work plan

 

Och det är ungefär så roligt som det låter…puh. Jag är ju inte på långa vägar så pass insatt att jag skulle kunna få något utbyte eller bidra med något, men visst är det säkert lärorikt.

Vi är som sagt ett 20-tal personer som håller till på ett relativt lyxigt hotell och där alla utom jag är färgade, med ursprung från Malawi. Många har tidigare i sina liv studerat utomlands, i Europa eller USA och är välutbildade, trevliga och lätta att ha och göra med. Dagens möte avslutades dock med en gemensam bön för att morgondagen skulle ge ett bra resultat, börjar de kanske bli lite stressade..?

 Åt Nsima idag, stapelfödan, majsgröt/gelen. Smakade rätt okey men det finns ju mycket annat som är gott… Om Malawierna inte fått Nsima när de går och lägger sig så har dom inte ätit (även om de har det) Det är Nsima som är ”riktig mat” och det kan inte tänka sig något annat…Tror det är som Sveriges äldre generations relation med potatisen.. Det går inte att lura i en gammal person i Sverige ris eller pasta någon längre tid… Nsima är gjord på majsmjöl och jag antar att det är majsen som ger bäst skörd per kvm och det är säkert en anledning till att majsen är så populär i dessa länder även om det finns mycket annat som skulle vara bättre ur näringssynvinkel.

 Hotellet kostar 17500 Kwacha per natt vilket motsvarar ca 125 US dollar vilket är mycket pengar här nere… Man brukar ju säga att Malawierna lever på 1-2 dollar per dag. De Malawier som har gott ställt (typ mina kollegor) har ett par tre anställda som sköter hemmet och annat praktiskt för knappt 100 dollar per månad per anställd. Arbetskraft är mycket billigt i Malawi…

 Internet ingår inte på hotellen här nere utan man får köpa sig ”Air-time” och få access till det trådlösa nätverket vilket kostar 600 Kwacha för en timme, ca 35 SEK, så jag unnar mig en timme av detta varje kväll. Att gå ut efter mörkrets inbrott som infaller vid kl 18 är inget som man gör här nere som västerlänning och framförallt inte helt ensam som jag är, utan man stannar innanför hotellets höga murar.

 Hemma i Lilongwe har jag lyckats hitta ett ställe som nu erbjuder mig ett rum:

 We can offer a dorm room, (I of three), sharing a shower, separate toilet and fully equipped kitchenette, for 350 us dollar per month. Rooms are clean, serviced, and safe. We are in area 9 within walking distance of Crossroads and Old-town.

 Låter intressant, får kolla upp detta när jag återvänder till Lilongwe på lördag.

 I brist på bilder så bjuder jag på en befolkningspyramid från Malawi, med klassiskt u-landsutseende, håll till godo.

 

År 2006 var medelåldern i landet enligt uppgift 16,4 år och medellivslängden var 38,6 år.

Idag åkte jag, Ruth Butao och vår förare Hamilton till Blantyre för att delta på en tredagars konferens med ett 20-tal deltagare som alla arbetar nutritionsinriktat i olika delar av landet. Från Lilongwe där vi bor till Blantyre är det ca 30 mil och färden gick över den Malawiska landsbygden. På vår färd fick jag nog se en rättvis bild som speglar Malawi. Det var många intryck att ta in, en lustig känsla, besvärande eller rent ut sagt traumatisk upplevelse. Jag befinner mig inte i ett skyddat samhälle längre, här är det ett helt annat liv. Jag såg en prostituerad kvinna vars tuttar hoppade ut ur bh:n då hon passerade ett dike bredvid vägen. De säljer rostade möss längs vägkanten som de vackert håller upp med hjälp av ett antal småpinnar som de breder ut likt en solfjäder. Jättelass på pakethållaren och ett myller av människor överallt. Vi stannade i en by för att handla lite vatten och snacks då resan tar drygt tre timmar och det var då jag inser att jag faktiskt är den enda vita personen som jag sett på hela dagen. Utanför den enkla affären hängde det ett par svarta män som helt klart uppträdde mycket suspekt mot mig insåg jag, då jag kom ut ur butiken och alla bara glodde som om de sett något de aldrig sett förut… Två av dem kom fram helt tysta och ställde sig 15 cm från mig. Jag tror att de inte riktigt visste hur de skulle bete sig, men jag upplevde situationen som om den skulle kunna utvecklas fel då herrarna såg bredrövliga ut och eventuellt drogade..? Det känns underligt att vara helt ensam vit, lite skrämmande men ännsålänge är jag cool lugn. Jag gick raskt in i bilen samtidigt som vår förare sa åt mig att stänga dörren efter mig. Vi åkte vidare, kom fram till Blantyre och deltog på mötet.

Eftersom FAO betalar dessa nationella arbetsresor och jag själv inte haft möjlighet att växla till mig den lokala valutan, så fick jag nu mina första Kwacha. ”Cash is king” här nere tydligen, vilket besvärar mig då jag tvingas motta 120000 Kwacha, vilket är ca 6000 SEK och samtidigt konstatera att jag nog behöver en ny plånbok som kan rymma 240 st 500 Kwachasedlar…    

 

1 us dollar är 150 Malawian Kwacha.

Jag har inte fotograferat så mycket ännu men det kommer J Vill känna mig trygg först innan jag sprätter runt som en jäkla turist, ha ha.

Jag kikar ut genom det lilla flyplansfönstret men ser bara dimma och dis. Plötsligt tunnas hastigt dimman ut och fram träder Afrika… det ser torrt ut…Vi är i Mogadishu och det är en stor stad vi har under oss men något ser inte ut som det ska… det finns inga asfalterade vägar…jo en enda hittar jag i hela spindelnätet. Plåttak i olika former verkar populärt samt att vägra bygga höga hus.

30 timmar tidigare lämnade jag Göteborg. Först tåg till Kastrup, sen flyg till Bryssel, Frankfurt, Addis Abeba, Mogadishu och tillslut Lilongwe i Malawi. Lite mosig i huvudet när man väl var framme kan jag säga. Och tiden var samma som i Sverige !? skulle ju vara en timme plus hade jag fått uppgift om…hmm…ja det blir väl det när vi i Sverige skruvar tillbaka klockorna en timme för att initiera ”vintertid”.

Mr Hamilton möter mig på flygplatsen med en FAO skylt. På vår väg från flygplatsen till Lilongwe city observerar jag ett myller av promenerande människor längs de torra vägarna som också här är mkt grusväg eller grusövertäckt asfalt . Vi hinner precis med att åka till Dept of Nutrition HIV and AIDS för att kort träffa Ruth Butao som kommer att bli min närmaste kollega och chef förmodar jag. Vi hälsar och går snabbt igenom morgondagen som kommer innebära en tredagars resa till Blantyre för ett nationellt möte med ett tjugotal projektledare. Allt är än så länge helt nytt för mig och jag fattar ingenting, härligt!

Efter en timme hos Ruth börjar klockan att närma sig 17 så Hamilton kör mig till Cakes Lodge där jag ska bo den första tiden innan jag kan hitta mig en egen lägenhet eller rum. Här hamnar jag i ett mindre matsalsrum med två andra Afrikaner som också tillfälligt arbetar här.  Jag serveras en portion med ris, kyckling och grönsaker samt en cola, Afrikanerna serveras Nsima istället för ris men i övrigt samma som mig. Nsima är stapelföda här och består av en fast jämn gröt av kokad majsmjöl. Därefter går servitören runt med en bringare vatten samt en liten balja. Fattar först inte vad han menar men sen begriper jag att man ska tvätta händerna under vattnet som han sakta häller på dem. Afrikanerna äter med händerna, de tar en liten bit Nsima, som inte ser ut att vara så kletigt som man kan tro, och åker runt lite på tallriken för att fånga upp lite av den tunna tomatsåsen, och stoppar i munnen. Nästa gång får jag bestämt be om Nsima jag med, samt vatten att dricka.