silenhag.se

Då har man fixat nytt boende, sweet. Det blev inte Cluny Lodge som jag tidigare nämnt, utan ett rum i ett hus som finns i Area 12. Huset ligger i ett villaområde strax utanför den stadsdelen som kallas ”Capital City”, där jag har min arbetsplats. Området är godkänt av FN och månadshyran är 40000 Kwacha (ca 2350 SEK) i priset ingår internetuppkoppling samt tillgång till hela huset. Jag finner det mycket svårt att med ord beskriva hur det ser ut och hur det funkar men jag ska försöka dra det kortfattat. Som alla andra hus så är detta omgivet av en hög mur med en halvranglig stålport. Det finns tre anställda som sköter hemmet inklusive en vakt nattetid. Ingenting här nere har den standard som vi i västvärlden är vana vid, men det är tak över huvudet och trevliga människor. Jessie är från Malawi, är statsanställd och bor i huset tillsammans med sin 12-åriga dotter. De hyr redan ut två rum, till dels en tysk samt dels en Malawi-kille.

Vi alla ska dock flytta till ett annat hus längre ner på gatan i slutet av denna månad. Jag får komma med fler bilder då.

Jag blir fortfarande förvånad flera gånger om dagen över hur denna värld fungerar. Att ständigt hantera alla sedlar är ett mödosamt jobb, ett hundratal sedlar är inte ovanligt att behöva under en dag när man ska göra lite ärende. Jag har köpt en cykel som får Biltemas produkter att framstå som lyx. Cykeln är helt ny från affären (eller ska jag säga försäljningsstället), men den är inte riktigt monterad och jag skojar inte när jag säger att alla ekrar är lösa vilket gör hjulen skeva, det är plastgummi i däcken etc. etc. Jag är lyckligt lottad som skruvat isär cyklar i molekyler många gånger i mitt liv. Jag försökte att förklara för folk om hur en cykel ser ut i västvärlden men de tittar på mig som om jag förklarar hjärnkirurgi..!? de har aldrig sett något annat så för dessa människor är detta tydligen normalt. Och jag börjar inse att de inte är helt socialt accepterat att cykla till på köpet utan bara de sämsta samhällsklasserna gör detta. Vägarna är mycket dammiga och man får oftast cykla bredvid i den skumpiga väggrenen, men jag har inte gett upp ännu. Jag arbetar på cykeln en timme om dagen med de få verktyg som jag har, jag betalade 12500 Kwacha (ca 700 SEK). Visst, jag har en chaufför som kör mig överallt, kostnadsfritt genom FAO, men jag vill inte vara beroende av någon.

Jag har också försökt få tag på en ordentlig karta över Lilongwe men det blir då hjärnkirurgi igen…Det bor ändå 700 000 människor här vilket gör staden rätt stor. Så fort som jag har min cykel i körbart skick så ska jag lära mig vartenda skrymsle av de säkra ställena.  

För att nämna lite positiva meddelande så måste jag berätta att jag igår kort träffade den Svenska killen från Ängelholm. Han var jurist tror jag, genom FN, och bor här tillsammans med sin tjej från Canada som också hade uppdrag genom FN. De var trevliga och lite mer Malawivana, varit här förut och hyrde eget hus med ett antal anställda som servade dem.

Jag ska försöka att få loss lite tid snart och ta mig ner till “Old Town” för att skjuta lite bilder som speglar Lilongwe bäst. Jag har bara gått själv i den stadsdelen en gång, och det var så många intryck och annat att koncentrera sig på att jag inte vågade ta upp kameran.

Jag har fortfarande inte vant mig vid denna verklighet men det kommer. Hade jag vetat att det var så annorlunda som det faktiskt är så hade jag åkt ner en vecka eller två innan mitt uppdrag började, men det kommer att bli bra, jag gnäller för mycket, ha ha.