silenhag.se

Arbetsveckan välkomnade mig ömt när jag idag kom till FAO-office och mitt kontor. Brassade på min bästa vän luftkonditioneringen och sjönk ner i kontorsstolen med dagens agenda i huvudet.

Jag hade ett par uppgifter som jag ville få gjorda under dagen, mest saker som rör det kommande mötet på onsdag. Då ska jag och regeringens utvecklingspartners, blicka på mitt förslag om hur denna publikation inom en snar framtid ska få kalla sig existerande materia.

Men jag ska också idag träffa avdelningschefen, här på FAO Lilongwe för att lämna en kort statusrapport. Ända sen jag kom till Malawi har jag kämpat med dessa för mig svåruttalade namn vilket ibland kan bli en smula frustrerande. Men denna ”FAO Representative” som jag bedömer som avdelningschef eller liknande har ett, enligt mig, lustigt namn. Han heter Pinit i förnamn och Korsieporn i efternamn, är Asiat och rätt gammal, snart pensionsåldern. Penit är en mycket trevlig man som kommer med goda råd om hur jag kan lägga upp mitt arbete.

Vid dagens slut handlade jag en del varor på ”Shoprite” som är den mest välsorterade stormarknaden, som dock inte når upp till det utbudet som man är van vid hemma. Stannade också till vid den största marknaden för att köpa en ananas, tre mango och en stor klase bananer för 450 Kwacha (ca 25 SEK).

Feg som jag var klarade jag inte av att fiska upp kameran för att skjuta några bilder denna gång heller. Jag är inte rädd för att de ska stjäla kameran, men hittills har jag inte lyckats få bort den panik som vibrerar och skruvar sig inne i mig när man blir föremål för denna intensiva kommers som attackerar en från alla håll.

Att komma där med sin bleka hy, kostymbyxor och skjorta i detta hav av lokala Malawier som försöker att klara dagen förvandlar en till en attraktion och samtida vandrande plånbok.

Alla frukt och grönsaksstånd är väldigt vackra och förtjänar att bli fotograferade. Nästa gång mina vänner, då ska jag fota där!