Måndagen den 8 februari 2010
Denna morgon hade vi en fladdermus i köket. Rolig liten krabat, har sett dessa förut och de ser likadana ut som hemma i Sverige bara något större. Han ville inte flyga ut själv då vi öppnade dörren till verandan så jag tog ett myggnät som man normalt har över sängen och höll upp det med en kvast. Den lilla rackaren flög snabbt in i detta och kravlade runt. När han fick ordning på sina vingar och klor hade jag redan sprungit ut med honom i trädgården och han var fri.
Senare på dagen kom stunden som jag kännt på mig ska komma. Ruth och jag hade avsatt tid för att prata om Malawi Nutrition Bulletin och dess framtid. Vi är mycket nöjda med resultatet som vi hittills uppnått och nu visade sig att jag kan stanna ytterligare sex månader men utan volontärstatus och istället ett riktigt kontrakt med lön…
Jag kommer med största sannolikhet att tacka nej… Visst är det lockande då man lever rätt gott här eftersom man automatiskt tillhör samhällets toppklass men det är en livsstil som inte är jag. Jag kan analysera detta i en mycket lång text men nöjer mig med att nämna några av de viktigaste skälen.
Jag har hela tiden varit inställd på sex månader och ur vissa avseende har det varit mynningen i tunneln som jag sett fram emot. Jag tror att jag haft svårt att anpassa mig till alla skillnader som det innebär att vara i ett utvecklingsland. Jobbet i sig är väldigt spännande då man får följa ett lands utveckling i nutritionssegmentet på mycket nära håll. Men samtidigt förekommer det frekventa störningar i arbetet i form av strömavbrott, internetavbrott och folk som inte utför saker som det lovat på utsatt tid.
Vidare så känns det som att man måste ha strategier för att klara av att se allt lidande vilket jag inte alltid har lyckats med. Som exempel igår då jag parkerade bilen och en man kommer fram till mig och på sina bara knän ber om pengar för att få komma till sjukhus. Mannen led troligtvis av Elefantiasis som man ser för jämnan här nere.
Jag ser folk varje dag med diverse åkommor eller missbildningar som vi i västvärlden helt enkelt slipper då vi har mer utvecklad sjukvård och preventiva åtgärder. Detta är bara ett exempel på lidande här nere.
Jag tycker att alla människor har samma värde men så är det inte här på grund av fattigdomen. De få lyckliga som har ett arbete hos de rikare som hushållerska eller liknande behandlas inte alltid väl enligt mig. Jag skulle inte vilja utnyttja fattiga på det viset, säg att det regnar och den välbärgade personen vill gå till sin bil i regnet. Ja då ska den fattiga anställda hålla paraplyet för den rika personen men på ett sätt så att den fattiga blir blöt. Varför inte se till att båda få plats under paraplyet?
Jag känner mig också som en mindre bra människa att fly och lämna allt bara för att jag kan. Men eftersom jag inte lyckats utarbeta strategier för att anpassa mig till livet här nere så kommer jag inte kunna hjälpa de utsatta på ett effektivt sätt, då kan jag troligtvis hjälpa till på ett bättre sätt hemifrån. Men kanske är det bara inte rätt tillfälle just nu. Kanske kan jag göra ännu mer nytta vid ett senare tillfälle då omständigheterna är annorlunda, kanske kommer jag tillbaka?
Oj vad mycket negativ energi som strålar ut ur texten och kontaminerar omgivningen. Att ha en positiv inställning är enligt mig en av de viktigaste egenskaperna man ska ha i livet.
Några ordspråk/citat som kommer till mig är:
”Knowledge in youth is wisdom in age”
“Thruth is stranger than fiction”
”The harder the battle, the sweeter the victory”