silenhag.se

På Mulanjemasivet finner man Malawis högsta topp, Sapitwa, 3002 meter. Sapitwa betyder ”Dont go there” på Chechewa och enligt lokalbefolkningen så finns det ”bad spirits” på berget som har tagit många människors liv. Men eftersom det nu, i modern tid finns så många besökare på berget så har en hel del ”bad spirits” jagats iväg…!? Men faktiskt så sent som i juli 2009 omkom en Italienare som irrade bort sig i dimman och föll ner för en brant. På grund av olyckor som denna måste man ha en guide när man beträder reservatet men Italienaren hade blivit så arg på sin otränade guide att han skickade hem honom och fortsatte själv.

Sen är det också så att detta är ett fattigt land med en befolkning som alla försöker hitta en inkomstbringande sysselsättning. Detta tror jag är en anledning till att de slutat trycka upp kartan till försäljning och att skyltningen är dålig på alla vandringsleder. Detta skapar fler arbetstillfällen då man nu måste ha en mountainguide när man beträder berget, vidare finns också bärare (porters) att hyra och allt koordineras från Likhubula Forestry Station som är vägen in i detta reservat.  

Visst förtar det upplevelsen en del när man måste ha guide, jag kommer inte ens ihåg namnen på alla vandringsleder etc. som vi rörde oss på vilket jag alldeles säkert hade kommit ihåg om vi gjorde det hela på egen hand.

Jag och Hannes lämnade Lilongwe lite sent på fredagseftermiddagen och i den ocensurerade byn Salewa spenderade vi natten i ett ”Resthouse” där rummen kostade 500 Kwacha (ca 25 SEK) per natt.

Klockan fem på lördagsmorgonen körde vi vidare och kom tillslut fram till Mulanje som låg vackert mellan alla gyllengröna fält av tebuskar. Distinkt och majestätiskt reser sig denna koloss från den övrigt platta omgivningen och upptar 650 km². Till största del består Mulanje av en platå med böljande grässlätter som snittar på 2000 meter. Här finns över 20 stycken toppar över 2500 meter och som sagt den högsta, Sapitwa som precis når över 3000 meter.  

Vid vägbommen som leder fram till Likhubula Forestry Station blev vi fördröjda en stund då 15-20 personer tävlade om att bli vår guide eller bärare. Dessutom skulle vi betala en bomavgift men bomvakten hade inga utmärkande kläder eller id-bricka så det var omöjligt att urskilja honom från alla andra som skrek efter pengar.  

Vårt primära mål var att nå Sapitwa, den högsta toppen och vår plan blev att tillbringa två nätter i reservatet som har nio enkla stugor, byggda från tidigt 1900-tal. Men givetvis förlitar vi oss inte på dessa utan vi har våra tält som vanligt. Jag känner mig i regel mer trygg i mitt tält då det är ett skydd som jag känner in i minsta söm och dessutom är det skönt att sova i denna 100 % täta kapsel utan malaria myggor och andra kryp.

Den obligatoriska guiden kostade 1300 Kwacha (cirka 70 SEK) per dag och vi skulle betala han 1000 Kwacha i förskott så att han kunde springa iväg och köpa mat innan vi gav oss av. Vår guide hette Harry Kachala, 35 år och han berättade för oss att han gör detta i genomsnitt två gånger i månaden. Han har en fru och ett barn och bor bara en kilometer från Likhubula Forestry Station. Han drömmer om att få studera vid college men han har hittills inte haft råd, avgiften är 21000 kwacha (cirka 1100 SEK) per år…

När Harry, vår guide kom tillbaka efter sin livsmedelsinhandling så hade han bytt skor till ett par sämre, slitna och hålbeprydda sportskor. De ordentliga skor han hade tidigare var tydligen bara en strategi från honom så att vi skulle välja just han.

Klockan 10 på lördagsförmiddagen, i 36 gradig värme, lämnade vi tre Likhubula Forestry Station som ligger på 800 meters höjd. En någorlunda lätt packning på cirka 15-16 kilo vardera höll allt vi behövde för dessa tre dagar, mat, kök, bränsle, skydd, sovsäck etc. Via ”Skyline path” tog vi oss upp till platån på 2000 meters höjd. Vandringen dit upp var brant hela vägen och vi mötte bara fyra till fem stycken svarta personer som barfota bar på en varsin nysågad stock cederträ som de skulle få ner från berget.

Cederträd växer endast på Mulanjemassivet i Malawi, de kan bli över 40 meter höga och de är oerhört enkla att känna igen, man behöver inte ens använda ögonen utan man använder ett av mina favoritsinnen, luktsinnnet… De doftar förtrollande underbart, den är så säregen och frisk att man nästan överväger att bli en trädkramare. Jag vet att min Mormor och Morfar hemma i Halmstad har ett gammalt kakrecept där det ingår cederolja men de har inte lyckats hitta denna eteriska olja och jag finner den inte här heller, det hade varit intressant att smaka de kakorna.

Den organiserade trädfällningen började 1901 och virket har varit viktigt för landets utveckling. Bland annat så finns här på två ställen en linbana (skyline cabel) varav en ovanför våra huvuden då vi vandrar ”the skyline path”. Dessa linbanor har dock inte använts på flera decennier. [Eastwood Frank, Guide to the Mulanje Massif, Lorton Communications, 1988]

Avverkningen är idag i mycket liten skala då beståndet nu är hårt ansatt. Det efterfrågas studier som kan utreda huruvida denna typ av skog sköts på bästa sett. Som exempel skyddas området från bränder med hjälp av personal som året runt är stationerade på berget. De skapar brandgator och bekämpar bränder som uppstår, samtidigt har man i historien sett att det förekommer ovanligt många ungträd som slår rot och börja växa efter just bränder. [Eastwood Frank, Guide to the Mulanje Massif, Lorton Communications, 1988]

De tog oss tre timmar att komma upp till platån och på vår väg passerade vi två mindre vattendrag där vi drack mängder av vatten samt fyllde vattenflaskorna. Uppe på platån var det något mindre skog, fortfarande lite kuperat men mycket mer lättvandrat och kanske 23-25 grader. Efter ytterligare två timmar nådde vi Chisepo hut, stugan som ligger närmst Sapitwa toppen. Man får bara campa i närheten av dessa stugor och givetvis är det mer skoj att hålla till där då det är en naturlig mötesplats för människorna som rör sig på berget.

Dagen efter, cirka 06:30, lämnade vi detta läger för att traska upp till Sapitwa toppen med lätt packning. Tre timmar upp och två timmar ner enligt Harry, vår guide. Vårt läger låg på 2200 meters höjd vilket då innebär 800 höjdmeter att vandra. Ovanför lägret var det mer naken klippa och vissa passager var faktiskt lite exponerade och potentiellt farliga vid nederbörd då det blir väldigt halt, men till 95 % är det bara enkel vandring.

Harry frågade oss om hur vi bor i våra hemländer och om våra byhövdingar (village headman) är bra, ja vad svarar man på det…? Harry berättade också att man i Malawi kan köpa ett hus på landsbygden för runt 100 000 Kwacha (cirka 5000 SEK) Vi berättade inte för honom att det är vad vi betalar för våra tält. Istället berättade vi för honom vad ett hus kostade i våra länder och räknade om det till Kwacha men han trodde oss inte.

Efter knappt tre timmar nådde vi toppen, yeaa! Vi gratulerade varandra, drack tre centiliter Whiskey var, åt lite snacks, drack vatten, fotograferade och ”powernappade” i 20 minuter i det fantastiska vädret, sisådär 15-20 grader, så det var inte kallt.

Efter ytterligare två timmar så var vi nere vid lägret igen på 2200 meter, och kunde njuta av en och en halv timmes vila och matintag. Vi hade nu kunnat vandra ner till Likhubula Forestry Station där vi hade min bil parkerad men eftersom vi har en sex timmars bilfärd hem till Lilongwe och faktumet att man inte ska köra bil utanför städerna i mörker så hade vi ändå fått övernatta någonstans och då väljer vi ju givetvis att göra det här uppe. Men för att få lite mer att titta på så vandrar vi fyra och en halv timme till Lichenya Hut och spenderar natt nummer två där. Det vi såg i djurväg här uppe var apor, en svart orm, fåglar, ödlor varav en kameleont samt ”mördar”skalbaggar som i hundratals satt på en planta och åt upp allt grönt etc.

Vid några tillfällen under vandringen pratade vi kring mat med Harry. Jag frågade vad han åt till frukost och han berättade att han åt en bit bröd och drack en kopp te (formbröd utan pålägg, den vanliga frukosten för en Malawier på landsbygden) Han tyckte vi var konstiga som åt så mycket mat. Sen frågade jag honom vad hans favoriträtt är, eller om han fick välja vaaAAaad han ville till kvällsmat, vad skulle han då välja? Svaret blev Nsima (majsgröten) med kokta bladgrönsaker. Det var denna mat han alltid åt. Han hade också med sig cirka 5 dl kokta bönor i en plastpåse samt lite koncentrerad saft.

Lichenya Hut var byggd helt i cederträd som alla andra stugor här uppe så vid ankomsten satte vi oss bara på verandan i solnedgången och njöt av dofterna, digestive kex samt vatten i mängder.

Dag tre tog vi oss ner till bilen och åkte hem till Lilongwe. Efter en timme nådde vi Blantyre och tänkte passa på att tanka men till vår fasa insåg vi att det nu inte bara är dieseln som det är brist på utan också bensinen…kommer vi inte hem nu heller..? efter lite letande hittade vi en mack som hade bensin kvar.

Vissa vägsträckor är vägbanan full med potthål som är mycket ohälsosamma att köra ner i. Vi lyckas undvika 95 % av dem genom att köra sakta och väja men vi tvingades vända en gång för att plocka upp en tappad navkapsel. Vid tre tidigare tillfällen har jag mött någon ”viktig” person, kanske presidenten eller Madonna som i en konvoj av flotta bilar eskorteras av polisbilar med sirener och blåljus i extremt hög hastighet utan någon hänsyn till övriga trafikanter. De kör om bilar även vid möte och alla får helt enkelt köra ut i dikeskanten. En smula jobbigt om det händer där man inte har bra sikt och det kommer plötsligt.

Mellan Blantyre och Lilongwe påbörjade vi en omkörning av två lastbilar som låg framför oss. När vi nästan kommit förbi den första då påbörjar denna en omkörning utan att titta om det är fritt bredvid honom. Vägarna är inte breda här och i 100 km/h tvingades vi ut och ner för den decimeterhöga kant som når ner till den grusiga dikeskanten, och med ena hjulparet på asfalten och de andra i dikeskanten hänger sig Hannes ut genom fönstret och skriker svordomar åt föraren. På flaket av lastbilen var det som vanligt fullt med folk och dessa bankade på taket så att föraren avbröt sin omkörning. Efter några hundra meter kom vi upp på vägen igen utan att något eller någon skadats…Vilken tur att jag har helförsäkring på bilen för detta landet är fullkomligt livsfarligt att köra bil i. Jag vet inte vilken strategi som är bäst, att köra så lite som möjligt för att minimera riskerna eller köra regelbundet för att lära sig trafiken…?

För att summera var det en fantastisk weekend resa på sammanlagt 80 mil och fantastiskt vistelse i ett av Malawis vackraste områden. Och även om det var många avgifter vid berget så var de inte höga. Hela resan inklusive allt utom mat som vi tog med hemifrån gick lös på 14000 Kwacha (cirka 700 SEK) per person.

Jag har givetvis många bilder men jag kan inte lägga upp alla på en gång då det tar mycket lång tid utan jag bjuder på mer bilder allt eftersom.