Innebandyn går bara bättre och vi orkar nu alla att springa som outtröttliga hundar. På söndagen beslutade Juha, Riikka och jag att cykla till Bunda mountain, vandra upp till toppen och cykla hem igen. Det är en mycket roligare upplevelse att cykla istället för att ta bilen då man får se så mycket mer av miljön.

Det var 18 kilometer till stadens utkant och vi cyklade genom de fattiga stadsdelarna. Efter vägspärren svänger man av väg M1 nästan meddetsamma för att cykla den sista sträckan på landsväg genom mindre byar.

Vid Bunda Mountain kom det genast två barn springandes genom majsfälten för att tigga pengar. De talade ingen engelska men vi lyckades förmedla att de kunde vakta cyklarna och få en slant när vi kom tillbaka.

Men vi fick bara vara ifred fem minuter innan nästa barnskara kom springandes, denna gång ytterligare två pojkar. Vad de brukar göra (både vuxna och barn) är att följa efter en för att visa vägen och sen tigga pengar vid dagens slut. Men vi visste vart vi skulle gå och försökte skicka hem dem men det är sällan man lyckas med det. På toppen fanns det ovanligt många som bad högljutt, skrek ut sina jämringar etc. Ett kraftigt regnoväder kom in och sköljde över oss men vi kurade ihop oss under min Tarp bredvid toppmärket.

Efter en rejäl åskknall beslutade vi oss för att flytta 20 meter till lägre terräng…

Smågrabbarna dansade sig sedan ner från berget vilket kan ses i detta videoklipp.

Pojkarna som vaktade våra cyklar fick en slant men de två andra pojkarna som bara följt efter oss fick inget då vi inte vill uppmuntra till det mycket besvärande beteendet att följa efter folk. Efter några timmar var vi hemma igen, totalt var det 70 kilometer cyklande, trevlig helg.

Tältet var uppdelat i två avdelningar, en större med scen och stolar samt en mindre där intressanta nutritionsrelaterade utställningar av olika slag visades upp av flera utvecklingsaktörer i Malawi.

Dr Mary Shawa och Vise presidenten Joyce Banda var huvudfigurerna denna dag i Lilongwe där titlar och hierarki präglar tillvaron.

En enkel orkester spelade lättlyssnad musik innan huvudeventet kunde komma igång. Flera tal hölls av viktiga personer inklusive vicepresidenten.

Hierarkin gjorde sig därefter påmind igen då det högtidligt, på scenen, skulle delas ut ett exemplar av NNPSP till varje Principle Secretary:s (PS) från de olika ministerierna etc. Det tjocka dokumentet togs upp från högen av ”mellanchefen” på Department of Nutrition Hiv and AIDS (DNHA) för att sedan ge räcka den till Dr Mary Shawa, den högsta chefen, och sedan gavs den vidare till vicepresidenten som i sin tur gav den till den PS som kallades till scenen.

Jag uppfattade det som att Dr Mary Shawa och vicepresidenten var mycket stolta över sina titlar. Det är nog inte svårt att läsa mellan raderna att jag inte gillar hierarkimiljön här nere  Det yttrar sig på flera sätt… Jag har till exempel fått se personer som skriver en text för att sedan bli signerad av the Principle Secretary som kan ta åt sig äran. Och på vissa chefers kontor är kontorsstolen och skrivbordet placerad på en upphöjd golvyta, en decimeter högre än övrig yta så att besökarna hela tiden är minst ett huvud lägre. Men det är så det funkar här och på många andra ställen i världen.

Efter formaliteterna bjöds vi på underhållning i olika former.

Det sjöngs i kör, mindre sketcher spelades upp, enmansdansande och min favorit, Malawi Defense Team!

Det finns en millitärförläggning i Lilongwe och jag tror att dessa clowner kom därifrån. Tydligen är de en del av de yrkesförsvar som finns i landet. Med mindre koordinerad koreografi byggde de olika torn genom att stå på varandra med varierande framgång samtidigt som de mellan varven slog en dubbel bicce samt en och annan krabba (spänner musklerna som en kroppsbyggare). Det var mycket testosteron, gutturala ljud och blandade småvrål. Här kommer de bilderna, varsågod.

Men en trevlig dag som jag definitivt inte hade fått uppleva hemma i Sverige.

Så, första halvåret som Leg. dietist. Skoj. Nedan ses två bilder från mitt gamla arbete som cnc-operatör, vilket jag sysslade med i nio år!

Fyra veckor kvar på mitt kontrakt som löper tom 28 februari. Jag åker hem till Sverige den 7 mars och stannar troligtvis ett par dagar i Halmstad för att umgås med familjen. Min bil står i Göteborg men kommer kanske att köras ner till Halmstad strax innan jag kommer hem. Jag har magasinerade ägodelar i mitt förråd i Halmstad som behöver en genomgång för att sedan följa med mig till den bästa staden Göteborg. Jag kommer att hyra ett rum någonstans som inneboende, men har inte löst detta ännu.

Nyckelpersonen på tryckeriet har haft Malaria enligt den informationen som jag fått. Som jag tidigare nämnt är Malaria en del av vardagen i Malawi. Alla verkar ha det ett par gånger i livet, utan de med Sickelcellmutation i blodet där de röda blodkropparna har en annan form som inte gillas av de encelliga malariaparasiterna. Personerna med sickelcellmutation är som bekant nästan immuna mot Malaria.

Jag använder Malariaprofylax som minskar risken att drabbas av Malaria men fått göra ett Malariatest vid ett tillfälle då jag var riktigt dålig. Så vitt jag vet så använder inte Malawierna själva profylax då de i så fall skulle behöva det 365 dagar om året vilket givetvis är dyrt och dessutom utsätter de sig för okända långtidseffekter.

Men inte heller mina vänner från väst använder alltid profylax och flera av dessa har haft Malaria men så länge som man upptäcker det i ett tidigt skede och får vård så tillfrisknar man fort.

Vackra gräshoppor, och inte en makrofag av den sort som äter upp allt i sin väg.

Vilken symbol för så många saker. Jag gillar tanken med att återvinna så mycket som möjligt. Omsorgsfullt tillverkade av denna person som försöker göra sig ett leverne i detta fattiga land.

Jag åkte dit igen men nu var handlaren borta… attans.

Men jag ska nog hitta sandalerna igen då jag hört att de är ganska vanliga. Vår Gardener/trädgårdsmästare har ett par. Jag kan säkert hitta dem om jag går riktigt långt in på marknadsområdet, mot de lite slummigare delarna. Kan kanske vara värt det trots alla påhopp från diverse personer som tror att jag kommer att slänga pengar omkring mig. 

Med ett par sådana sandaler på fötterna och ett skägg som på bilden nedan så hade jag nog sett rätt lustig ut.

Ethiopian Airlines, det bolaget som jag flög med  i september (bl.a. över medelhavet). Och det bolag som jag ska flyga med i början på mars.

Wish me good luck

Frukost och kaffe med hjälp av bensinköket därefter biltvättning och vaxning, snart dags att sälja bilen.

På FAO kontoret upptäckte jag för en tid sedan den bildbank som nyligen skapats. Vi sparar helt enkelt alla bilder från resor i fält på en server som alla kommer åt via det lokala nätverket. Hittade en del fina bilder, dock med varierande kvalitet då de flesta är tagna med en vanlig kompaktkamera. Jag fastnade speciellt för följande bild som visar en pojke ute i ett trädgårdsland. Han gråter, kanske för att fotografen är en vit person och kameran något han inte sett så många gånger förut.

Under lördagen spelade jag innebandy med det gamla vanliga gänget som består av både killar och tjejer. Vi var tio stycken denna gång som svettades ikapp i värmen.

Malawis enda 25 meters bassäng finns i Lilongwe närmare bestämt på ABC-college, skolan där Tresór studerar. Dit åkte Jessie, Tresór och jag under lördagen för att plaska runt i vattnet.

Elinors blogg här.

Emma blogg här.

Det har beklagat för mig att de inte finns havregryn i Rom. Precis som jag är de havregrynsslavar, speciellt på morgonen. Ett livsmedel som smakar bra, är billigt, har bra näringsinnehåll och man kan variera i oändlighet med olika frukter och tillbehör.

Vi har havregryn i Malawi (se bild) importerade från Sydafrika som många andra livsmedel. 500 gram kostar 600 Kwacha (cirka 30 SEK).

Jag försöker alltid (dock utan att anteckna…) passa på att ta en enkel, snabb kostanamnes då jag träffar Malawier som tillhör de lägre samhällsklasserna, om de pratar engelska vill säga. Den största delen av befolkningen är ju fattiga så de tycker jag är konstig som äter havregryn. En limpa vitt formbröd kostar 150 Kwacha (cirka 7,50 SEK). Till frukost verkar väldigt många äta en eller två skivor bröd, oftast utan något på, och till de en kopp te. Sen arbetar de hårt fram till lunch. Jag undrar om jag hade klarat det…?

Men den smälter nästan snabbare än snön i södra halvan av Sverige så man får äta som en hund.

Vilket jag i och för sig alltid gör, glömmer bort att andas och så vidare bara för att maten är så god… Vi åt glassen på ett litet köpcentrum här i Lilongwe.

Priserna på glass, godis och choklad är något dyrare än i Sverige. De flesta Malawier har inte råd med lyxvaror vilket automatiskt gör att ens egen konsumtion också minskar. En stycksak choklad kostar från 200-280 Kwacha (cirka 10-14 SEK), ett kilo av det billigaste majsmjölet som används till Nsima kostar runt 80 Kwacha (cirka 4 SEK) vilket gör valet enkelt för den vanliga Malawiern som måste handla sin mat på marknaden.