Denna berättelse får bli i kronologisk ordning och vi börjar därför följaktligen vid vår avresa från Lilongwe, Malawi.

Vår plan var att ta oss till Livingstone i Zambia, en resa på 115 mil, och på vägen övernatta i Lusaka, huvudstaden i Zambia. Det bästa och roligaste alternativet hade varit att köra vår egen bil till slutmålet men då Hannes har en Nissan Micra och jag en Toyota Starlet så var det inte ett alternativ då dessa bilar är för små och klena att förlita sig på utanför de större städerna. Dessutom hade dubbel vägskatt tillkommit då vi skulle spenderar årsskiftet i Zambia samt en del andra avgifter och krångelbeteende vid Malawi-Zambia gränsen.

Att flyga var ett dyrt alternativ och de flesta väljer därför buss vilket vi nu också gjorde. De priser jag nämner i följande resebeskrivning är per person.

Minibuss från Lilongwe till Mchinji 2 timmar 600 Malawian Kwacha (cirka 30 SEK).

Minibuss från Mchinji till gränsen 30 minuter 300 Malawian Kwacha (cirka 15 SEK).

Gå över gränsen 20 minuter visum 50 US dollar (cirka 375 SEK).

Taxi (personbil) från gränsen till Chipata 22500 Zambian Kwacha (cirka 35 SEK).

Stor modern buss fån Chipata till Lusaka 8 timmar 90 000 Zambian Kwacha (cirka 140 SEK).

Stor modern buss från Lusaka till Livingstone 7 timmar 80 000 Zambian Kwacha (cirka 120 SEK).

Totalt drygt 700 SEK, enkel resa per person, från Lilongwe i Malawi till Livingstone i Zambia. En tämligen förnöjsam realitet i Zambia var avsaknaden av mynt, här existerade bara sedlar i följande valörer. 50, 100, 500, 1000, 5000, 10 000, 20 000 och 50 000 och som man förstår så har det i historien förekommit inflation i varierande grad. En softdrink/läsk kostar runt 3000 Zambian Kwacha och de mindre valörerna är nästan värdelösa för tillfället.

Att resa i denna del av Afrika upplevde jag som mild påfrestande för hälsa och välbefinnande. Snart upptäckte jag att det bästa var att bara acceptera läget oavsett hur omständigt situationen var. Om jag inte gjorde detta hade troligtvis något oupptäckt bråck i kroppen råkat ut för ruptur och tagit död på mig.

Jag väljer att i kommande text skildra ankomst och avresa till och från Chipata, vilket speglar den välavstämda verklighet som vi ofta fann oss i på resande fot.

Fyra timmar efter det att vi lämnat Lilongwe (något försenade på grund av en undermålig minibuss som bröt ihop) nådde vi Chipata. Taxibilen svängde upp till busstationen, en lerplan som var belamrad av bybor som de flesta jobbade åt något av de tre bussbolag som höll till här om de inte var gatuförsäljare av något slag. De sprang efter taxin, vevade med armarna och gapade i mun på varandra om vart vi skulle och att de hade bäst erbjudande.

Med ett par kraftigt utvidgade blodådror i pannan fångades vi in i detta hav av människor och flöt sakta vidare till den bortre änden där biljettförsäljningen utfördes i tre par plywoodskjul. Efter två timmar började blodtrycket normaliseras och följande resultat hade uppnåtts.

Dagens kvarvarande busstid till Lusaka var inställd och vi var nu tvungna att övernatta i detta lilla samhälle. Nästa buss avgick morgonen därpå klockan 05:00. Det var möjligt att övernatta i bussen, vilket vi beslutade oss för att göra.

Nästkommande morgon klockan 04:00 startade de motorn och lät den gå på tomgång.

04:30 satte sig busschauffören vid förarplatsen, varvade motorn, tutade och så småningom gjorde små ryckstarter med bussen om vartannat. Det var tre bussar som skulle avgå samtidigt och 04:50, efter ett antal ryckstarter körde bussarna fram de 50 metrarna till grinden vid utfarten. Tutandet fortsatte, och jag bör nämna att det var de kompressormatade signalhorn som fanns i bussarna här.

05:05 var tutandet så intensivt att de öppnade grindarna och släppte iväg bussarna som vilda pistolskott genom samhället och ut på väg T4 som tog oss till Lusaka.

Denna buss avgår så vitt jag vet sex dagar i veckan och samhället Chipata var uppenbarligen stolta över sina bussar och sin strategiskt viktiga position som utgör knutpunkt för folk till och från Malawi samt även för folk som ska norrut till South Luangwa National Park.

20:30 denna kväll nådde vi Livingstone efter ett bussbyte i Lusaka.

Livingstone ligger i södra Zambia, på gränsen till Zimbabwe, och fungerar som ett turistcenter för de som vill besöka Victoriafallen och de aktiviteter som finns runt om kring i området.

Vi hade inga tält med oss denna gång då vi ville resa lätt. Vi valde att bo på ett av de tre backpackerställena som fanns här. Denna boendeform gillar jag där man enkelt och billigt kan hyra en bädd i ett dormroom och ta del av den sköna atmosfär som de unga kringresande människorna från hela världen skapar.

Vi spenderade tre nätter här, firade nyår och hade skoj. De roligaste upplevelserna var att utforska toppen av fallet samt forsränningen som vi gjorde strax nedströms.

Den mäktiga Zambezifloden påbörjar sin 354 mil långa resa i norra Zambia för att svepa in i Angola, ner i södra Zambia, längs gränsen till Namibia, Botswana och Zimbabwe där vi finner Victoriafallen, vidare till Mozambique där den tillslut seglar ut i Indiska oceanen.

Så vid Livingstone, på gränsen till Zimbabwe formar Zambezifloden ett stort delta strax innan Victoriafallet och skapar på detta vis den 1700 meter breda vattengardin som sveper ner 108 meter i den djupa ravinen. Det är lågvatten denna tid på året och därmed möjligt att ta sig fram på toppen av vattenfallet vilket vi inte kunde motstå. Vi vadade mellan småöar oftast i knädjupt strömmande vatten som ibland blev midjedjupt. Lite läskigt vid vissa passager då det var såphalt och man i ögonvrån såg kanten där det blev fritt fall i över hundra meter.

Den gula linjen visar vägen vi tog till ”Devils Pool”.

Det var nog dock mindre farligt än vad kroppen ville inse och hade man fallit omkull så kom det strax en grundare passage nedströms eller en ny ö, man höll sig hela tiden cirka 100 meter från läppen.

The Devils Pool var ett fantastiskt vattenhål/damm som hade uppstått en trappa ned så att säga. Man gick ut till läppen/kanten och hoppade eller traskade ned till en avsats cirka 10 meter nedanför läppen, här fann man en 20 gånger 20 meter stor pool med tillhörande minivattenfall uppströms och ett 100 meters fall nedströms.

Det kittlar fint i kistan då man simmar fram till kanten och sticker ut huvudet och ser den kokande grytan 100 meter nedanför.

Nyårsnatten firades med besök på samtliga tre backpackerställena samt en nattklubb, vilket var skoj. Jämfört med hemma så firar man nog inte riktigt lika hårt i Zambia.  

Det första vi gjorde då gryningen kom den första januari var att bli upplockade av det företag som anordnade forsränning för att bli transporterad till deras center, få frukost och bli förberedd för dagens forsränningsaktiviteter.

Vid forspaddling, forsränning osv. används en graderingsskala som sträcker sig från 1 till 6, den sträcka som vi ska åka genom har 10 forsar med alla de sex graderna. Men forsen med grad sex tillåts vi inte åka genom utan vi får snällt kliva i land och promenera förbi. De kan inte släppa lös ett par förvirrade, slapphänta turister nedför en sådan fors även om det ombord i varje båt finns en erfaren ledare. Vid högvatten är ingen fors genomfarbar enligt informationen vi fick.

Vi startade precis nedströms den kokande grytan där Victoriafallet dumpar drygt 1000 m³ vatten per sekund. Här hade vi ett brett stycke flod, ett par hundra meter bred, som tog emot en hel del vatten och skapade en kraftigt strömmande fåra i mitten som 300 meter nedströms kraschar in i bergväggen då floden gör en tvär högerkurva.

Följande två bilder är tagna från den stora bron och visar den aktuella delen av floden. När bilden togs fanns inga båtar i vattnet men om det gjorde detta så hade de bara varit små prickar på det mäktiga vattnet.

Vi kom alltså ner längs den gula linjen på bilden ovan för att kliva i gummibåtarna och påbörja dagens skojiga aktiviteter.

Vi åkte runt i bakvattnet under 30 minuter, 300 meter uppströms, sakta ut mot strömfåran, längs med kanten på strömfåran, 300 meter nedströms, ut i bakvattnet och uppströms igen för att öva in rytm och kommandon som krävs för att kunna påverka sin position i forsen.

Vi var sammanlagt sex gummibåtar med cirka 8 personer i varje, samt ett antal forspaddlare i enmans kajaker som med mindre farkost men mer kompetens assisterade vid kapsejsning och förlorade paddlar. Trots detta var det gott om plats i den stora floden där man känner sig som en liten räka i golfströmmen.

För att inte krascha in i bergväggen 300 meter nedströms krävdes det att vi tog oss igenom den 15 meter breda strömfåran i mitten, över till andra sidan och det lugna vatten som uppehöll sig där.

En av båtarna kände sig redo och attackerade den övre biten. Med en väldig fart accelererade de nedströms samtidigt som de kämpade för att ta sig över strömfåran, de kom närmare och närmare den vrålande punkt där vattenmassorna brakar in i väggen och tvärt svänger höger. Det fanns inte en chans att de skulle hinna över och med skräck i ögonen for de in i väggen där båten mosades i de våldsamma krafterna. Under ett par sekunder var de helt försvunna i vattenmassorna men den uppblåsta gummibåten poppade strax upp till höger. En efter en poppade de sedan upp som korkar en bra sträcka nedströms…

Plötsligt upphörde vi med lekandet, och ägnade oss helhjärtat åt att öva in en bra rytm i paddlandet enligt ledarens instruktioner.

Men nästan alla båtar slog runt i denna fors. När min båt slog runt förlorade jag greppet om både båt och paddel. Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner utan man for runt som i en skenande tvättmaskin för att tillslut med flytvästens hjälp poppa upp i lugnare vatten där man kunder orientera sig och simma till båten. Denna fors var lite som att vakna upp av en käftsmäll men så småningom lugnade hjärtat ner sig.

Det hela filmades av personalen så att de kunde kränga en DVD skiva för 30 dollar efteråt. Här finner ni videosnutt från fors nummer sju, ”Gullivers Travels”, grad 5, en lång och tekniskt svår fors.

Forspaddling med en enmanskajak måste vara fantastiskt skoj då man lärt sig manövrera sin farkost, läsa forsen och bemästra sin nedfart. Med dessa kunskaper är man bara rädd mycket korta perioder och varje fors blir en utmaning som har extremt välbefinnande som belöning. Lite av en grundbult i många upplevelsesporter, att uppnå färdigheter som gör att man kan lita på sig själv och sin förmåga, känna trygghet och därmed hantera sin rädsla vilket gör det möjligt att koncentrera sig på vad man gör.

Den fjärde dagen i Livingstone hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till Lusaka. Denna gång skulle vi hoppa av strax innan Lusaka för att lifta ner de 10 milen till Lake Kariba som är en sjö, också den är en del av Zambezifloden.

Lake Kariba är nästan exakt lika stor som Vänern (5580 km² / 5648 km²) skillnaden är bara den att Lake Kariba är en konstgjord sjö. Den utgör nämligen en reservoar för de två vattenkraftverk (ett kraftverk på Zambiasidan och ett på Zimbabwesidan) som ligger i den östra änden av sjön. Här finner man en kraftig fördämning i form av en 128 meter hög, 600 meter bred dammvägg som med sin cirka 20 meter tjocka vägg håller 180 600 000 000 m³ vatten i schack. Stod färdig 1960, mäktig skapelse.

Vi stannade en natt i den lilla byn Siavonga, granne med dammväggen.

Dagen efter åkte vi minibuss till Lusaka och spenderade en natt där. Efter ytterligare 12 timmar i buss med ett antal byten rullade vi in i Lilongwe och var hemma igen, trevlig nyårsledighet, skål.

Imorgon måndag reser vi till Zambia, grannlandet för att spendera nyårsledigheten vid Victoriafallen. (Svensk Wikipedia här) 

Vår plan är att resa med buss och lämna våra bilar hemma. Det är cirka 115 mil från Lilongwe här i Malawi till Livingstone i Zambia.

Vi startar i Lilongwe med minibuss som tar oss till Mchinji, vidare med taxi till gränsövergången, vidare till fots över gränsen, vidare med taxi till Chipata, vidare med stor buss till Lusaka (Huvudstaden i Zambia), övernattning, vidare med stor buss till Livingstone som är vårt slutmål.

Sist Jessie, vår Malawiska kompis som vi hyr rum hos, reste till Lusaka med buss, så hade en vägbro kollapsat och de fick stiga av bussen för att vada över floden, upp på andra sidan och kliva på en annan buss.

Livingstone, som ligger 10 km från Victoriafallen, fungerar som utgångspunkt för alla turister som ägnar sig åt någon av alla de aktiviteter som finns att göra i och kring Victoria fallen. Detta turisttäta ställe erbjuder aktiviteter som forsränning, båtfärder, kajakuthyrning, ridutflykter med häst, bungyjump, repellering, kingswing, helikopter färder, elefant och lejonsafari etc. Alltså de mesta man kan förvänta sig vid ett afrikanskt turistmål.

Det kan nog vara skoj att leka av sig där i ett par dagar över nyår och troligtvis så struntar vi i Zimbabwe som vi tidigare haft planer om att besöka. Vi satsar på kvalitet utan att behöva planera allt i detalj, istället för att spendera all tid på vägarna.

Jag kan givetvis inte garantera uppdatering av bloggen denna tid men vi planerar att komma tillbaka till Lilongwe och Malawi ett par dagar in på det nya året.

Lilongwe måste vara gatuhandlarnas stad då de finns överallt. De finns i alla större vägkorsningar, kring parkeringsplatser, i trafikljusen, kring marknaden, utanför banken etc. vilket både är positivt och negativt.

Det är ju jättehärligt att bara stanna till, på väg hem från jobbet, och köpa en solmogen Ananas innan man kör in i kvarteret där man bor. Och i regel är det inte dyrare än på marknaden nere i Old Town.

Men det kan också vara jobbigt då man gör ärenden och mellanlandar i bilen. Ofta så tar det en minut innan man kommer iväg om man packar in varor eller pysslar i ordning med småprylar. Det som då sker är att en efter en ställer sig bredvid och knackar på rutan. Tillslut har man kanske fem stycken som även om man säger ”nej tack” ”kanske imorgon” eller liknande så fortsätter de att tjata.

Och att köpa dagstidningen eller ”airtime” till mobilen som man regelbundet gör är ju fantastiskt smidigt då man bara stannar vid vägkanten när man ser en kille som säljer detta.

Sen har vi också en speciell vägkorsning där de säljer smådjur, typ kattungar, hundarvalpar, kaniner, fåglar etc. Många gillar inte detta men det är tragiskt nog bra business för dem. Häromdagen då jag åkte där förbi så såg jag en kille som hade en hundvalp i höger hand samt en kattunge i vänster. Dessa står han och håller upp med framsträckta armar hela dagarna. Hundvalpen var lite sprallig och mannen använde då kattungen som tillhygge för att läxa upp hundvalpen.

Alla försöker de att klara dagen i denna del av världen där det finns gott om bananer men få som glider fram på skalen.

Hundarna hoppar över julottan, tar det lugnt och belastar inte sina fyra tassar i onödan.

Jag fick en flaska lokalproducerat Guavavin

Det känns skönt att ha den färdig och även om det varit ett tungrott projekt så är båten nu sjöduglig och kommer att glida lättare och lättare på vattnet då vi tillsammans bygg upp resurserna som kan ta publikationen vidare på denna ocean. Jag kommer troligtvis inte vara i landet då nästa nummer blir färdigställt men jag ska se till att rigga storseglen ordentligt innan jag lyfts av.

Jag har försökt att få tag på US-dollar till Zambiaresan men faktum är att Malawi är rensopat på utländsk valuta. Vi får helt enkelt åka till gränsen ändå för att se om det går att få visum och inträde i landet. Visumet kostar 50 US-dollar och gränsen ligger bara en timme från Lilongwe så vill de inte släppa in oss så struntar vi i Zambiaresan.

Det har inträffat ett antal jordbävningar i norra Malawi. Jag tror dock inte att det är en stor internationell nyhet men för många individer är det en katastrof. Presidenten har nu till och med utlyst kristillstånd som gör internationell hjälp möjlig. Bilderna är från dagstidning ”The Nation”.

Tyvärr så har internet inte fungerat på jobbet under hela veckan. Ibland begriper man inte hur saker och ting kan krångla så mycket som det gör här i Malawi. Lite väl underutvecklat för det moderna samhället och hur det fungerar, då ström och internet är rätt viktigt för många. Men för att vara lite positiv så tillhör vår byggnad de 10 % som har en relativt bra uppkoppling här i Lilongwe, det finns många som har det mycket värre. Och internetuppkoppling i hemmet har vi också då Mitchell, den Malawiska killen som också bor i huset, arbetar på Skyband, en av Malawis största internetleverantörer. Många vänner har inte tillgång till internet i hemmet, så jag hade bra med tur då jag hittade mitt boende.

Är i behov av US-dollar då jag, Hannes och en tredje person från Zimbabwe ska åka till grannlandet Zambia efter julhelgen. Jag hoppades att man kunde köpa denna valuta på banken men då var man visst tvungen att ha ett bankkonto vilket jag inte har. Det enda alternativet är då valutaväxlingskontoren, typ Forex liknande. Grejen är bara att de har en kurs på 186 Kwacha för en dollar och banken har 147 Kwacha, rätt stor skillnad och naturligtvis så tar de inte VISA-kort så det blir till att ställa sig i uttagsautomaten och plocka maxbeloppet x antal gånger. Ska fråga Jessie om hon vill växla på banken, dock nästan för mycket att begära då det är en extremt långsam procedur att göra bankärenden i Malawi.

Julafton om två dagar, känns konstigt, ingen julkänsla direkt. Har jag sagt tidigare vad jag ska göra på julafton? Vi är ett litet gäng som är kvar i Malawi och vi ska vara hemma hos Julia, den finska tjejen. Var och en ska ta med sig en julrätt för att skapa ett julbord. En julklapp för max 1000 Kwacha (50 SEK) ska vi också ta med, jag tror att jag ska köpa ett sällskapsspel om jag hittar det.

På följande bild, menar de den stackars kycklingen eller saltet?

Det är säsong nu och även om de gått att finna dem under hela min vistelse här så finns det nu ett överflöd med extremt söta Ananasfrukter. Dom är så söta att när de ligger i stånden på marknaden så surrar det ett moln av getingar och bin kring dem. Tunga och sprängfyllda med vätska, så mycket att de blöder söt saft.  Lite billigare nu, cirka 100-150 Kwacha (5-8 SEK) styck beroende på storlek. När man kommer tillbaka från andra ärenden så luktar det fantastiskt i bilen.

Och smaken är som sagt underbar. Uppskuren i fina bitar, man biter in och munnen fylls av söt ananassaft. Man får tugga försiktigt och svälja saft allteftersom för att inte drunkna. Sen får man ta några djupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig, och förbereda sig på nästa bit. 

Om inte detta gör er sugna på Ananas så kompletterar jag med ett par bilder för att understryka den verklighet som jag lever i.

Regnsäsongen har sakta börjat infinna sig, dock försenad och enbart med sporadiska skurar än så länge. Mer insekter förekommer nu när det är fuktigare, och en speciell typ som svärmar nattetid är helt galen i belysning. De liknar termiter, fast med vingar och kanske är det termiter som går igenom ett steg i sin levnadscykel?

Vår nattvakt, Medison Chakudya (försök säga det fjorton ggr på raken i snabb takt) gillar dem. Han var helt uppspelt en kväll när vi kom hem. Medison kan ingen engelska så med vilt gestikulerande armar tog han oss runt huset för att visa sin källa till glädje. Han hade lyckats samla in en hel balja med dessa insekter som han sen äter till Nsima (Majsgröten). Han sålde också en del av dem, dagen efter, på marknaden för 200 Kwacha (cirka 10 SEK). Hans månadslön är 6000 Kwacha (Cirka 300 SEK) så han kan dryga ut sin månadslön på detta sätt. Hundarna gillar också dessa insekter men än så länge har jag inte smakat dem och jag kommer nog inte göra det heller :I

Åt god friterad banan till kvällsmat, matbanan, ni vet de stora gröna. Det är en hel del friterad mat i det Malawiska köket så man får vara försiktig med de energitäta godbitarna då det är begränsad fysisk aktivitet om dagarna jämfört med min livsstil som jag har i drömmarna nattetid.

Inga speciella planer för denna helg men nästa helg, i dessa bränslebristtider, blir det kanske en cykelutflykt till Bunda mountain. En finsk kompis har en hel del klätterutrustning som kan vara skoj att leka med på sydsidan och de klippväggarna som finns där. Dock troligtvis en besvärlig historia då vi säkert blir tvungna att repellera från toppen för att nå en möjlig linje att klättra, men skoj att bara hitta på något.

En tripp till Zambia för att njuta av Victoriafallen vill vi också realisera under jul och nyår.

Tänker på hur det ser ut hemma i Sverige nu? Snö i nästan hela landet har jag förstått. Och en julhandel som bara accelererar för varje dag i en vackert utsmyckad stad. Malawierna firar också jul men inte riktigt på samma sätt. Någon särskild julhandel är det inte tal om och givetvis inte någon utsmyckad stad. Om jag förstår det rätt så samlas familjen på juldagen för en gemensam julmiddag. Utöver detta ett par besök i kyrkan men mycket mer än så är det ingen som berättat för mig.

Tresór, den tolvåriga dottern i huset låter ofta delar av hennes skolarbete ligga framme på köksbordet och det är svårt att inte läsa lite ibland. Jag tyckte det var lite rörande då det skriver om utvecklingsländer, industriländer, skillnaden och varför världen är som den är. Hon skulle slänga anteckningarna så jag frågade om jag fick fotografera som minne och eventuellt visa mina vänner hur man arbetar i skolan här. Hennes skola är dock en av de finare och kan nog inte representera en typisk skola i Malawi. Hur som helst finner ni några av anteckningarna här nedan.       

Gick upp klockan 05:00 idag för att jaga rätt på bensin. Jag visste att en bensinstation hade fått en leverans kvällen innan så jag hade förberett frukost som jag kunde ta med mig i bilen och äta undertiden som jag väntar i kön. Det var en underbar dubbeläggmacka och till detta uppskuren fantastisk söt ananas då ananassäsongen nu också ”kickat” in.

Väl där kunde jag konstatera att all bensin hade gått åt till de massiva köerna dagen innan då denna station hade öppet till 00:00 (så jag uppgav fel igår då jag påstod att allt stänger kl 18). Hur som helst hade tre stationer till fått leverans men jag visste inte exakt vilka, då det finns uppskattningsvis ett 20-tal bensinstationer i Lilongwe.

Nålen på bensinmätaren slokade mer än en maskros under sensommaren så jag måste finna bensin annars får jag överge bilen vid vägkanten med allt krångel det innebär. Jag hade tur och hittade en station med 10 köande bilister, klockan var 05:40 och de öppnade klockan 06:00. Strax efter klockan 6 hade jag full tank igen, 36 liter, som sist räckte 49 mil, drygt två veckor. När jag åkte hem från arbetet idag såg jag bara en station med bränsle kvar och givetvis massiva köer.

Mötet med the Editorial Board gick bra idag. Jag kommer inte vara sysslolös de kommande dagarna i alla fall. Men visst, det är bra att vi är kritiska och granskar det inlämnade materialet noga. Men lite frustrerande då vi nu ändrat och reviderat varje artikel x antal gånger. Först med författaren, sen med the Writers Group plus författarna och nu med the Editorial Board.

Det känns som om vi gjort dubbelt arbete då en del av de ansträngningar som gjordes i the Writers Group nu ändå ändras. Sen har vi format, utseende, ordningsföljd på artiklar, bilder etc. som också ändras fram och tillbaka, inte helt effektivt men ett bra produktionssystem kommer nog på sikt utvecklas av detta. The Writers Group finner vi på bilden nedan och det ”vita fåret” går inte att ta miste på.